Camillas blogg

Bloggen uppdateras inte längre...

2011-07-27T22:38:00.001+02:00

...och har inte gjort sedan 2007 (!). Nu hittar ni mig i stället här:

http://www.camillabjorkman.com

Hejdå på ett tag!

2007-10-01T11:49:00.002+02:00

Idag är en sorgens dag. Alexander Schulman har slutat blogga. Vaknade för en timme sedan, slog upp laptopen i sängen och surfade som vanligt in på hans sida. Och så möts jag av hans avskedsinlägg! Jag kunde inte låta bli att fälla en tår. Det är så sorgligt alltihop. Dessutom undrar jag vad sjutton jag ska göra nu, när jag inte kan läsa hans blogg tio gånger per dag? Men jag förstår hans beslut att lägga ned - bloggen var för taskig mot folk och det hela hade tagit en obehaglig vändning.

I vilket fall som helst så tänker jag slå slag i saken och ta en paus med bloggandet jag med. Inte på grund av Alex Schulman, men för att jag inte har så mycket inspiration längre. När jag började blogga pluggade jag fortfarande ekonomi i Uppsala och längtade efter att skriva. Sedan dess har jag hunnit med både karriärbyte och flytt och framförallt: jag skriver i stort sett hela tiden - både i skolan och i jobbet. Då blir det inte så mycket kreativitet över till bloggen, sorgligt nog.

Förhoppningsvis kommer jag tillbaka en dag - men så länge uppmanar jag alla att läsa Morfar Mortens blogg, Alex i Kinas blogg och Johns blogg - och såklart att köpa en Cosmo då och då och kolla efter mitt namn!

Massa kramar
Camilla

Tillbaka från semestern!

2007-09-30T23:47:00.000+02:00

Närmare bestämt Kreta, där jag spenderat en vecka med Mark, hans mamma och två systrar, deras män och fyra barn. En semester helt i min smak då det innebar minst en Disneyfilm per dag, godis och roliga lekar som att till exempel göra om soffan till en koja och leka att det var vårt hus. Nu har jag dock fått öroninflammation vilket är ett helvete.

Apropå Marks familj så är de lite av kändisar i den lilla staden där de bor. Marks syrra, Kathryn, hittade nämligen en decimeterlång, tjock nål i en fryst kyckling hon köpt i affären. Detta blev självklart årets största grej och tog upp hela nyhetssändningen i den lokala TV-kanalen samma kväll. Att Kathryn upptäckte det hela när hon lagade mat ignorerades och blev istället att hon höll på att mata sin lilla bebis med kycklingen och i sista sekund upptäckte nålen (vilket illustreras med att barnet sitter och smaskar i sig mat i närbild). Klippet avslutas med att Kathryn står med allvarlig uppsyn och sägs "varna alla mammor för att mata sina barn med kyckling som kan innehålla en nål".

Jaha, det var dagens historia. Nu ska jag lägga mig ned och droppa örondroppar i mitt stackars öra.

jag ar i grekland

2007-09-25T14:16:00.000+02:00

...skriver mer pa sondag!kram

Andrea skickade följande bild

2007-09-20T21:38:00.000+02:00

...och den har jag nu skrattat åt i cirka en halvtimme:

Vet inte vad jag vill ha sagt med detta...

2007-09-20T01:25:00.000+02:00

Ikväll träffade jag underbara Zerya för middag på Pizza Express. Hon jobbar numera på en PR-firma och är allmänt framgångsrik. Jag tycker så jävla mycket om Zerya - det gör jag verkligen! Vet inte riktigt vad jag vill ha sagt med det men så är det. Sen drog jag till två av mina klasskompisar: Maria och Jennie som kommit tillbaka till London. Det var jättekul att se dem med men tyvärr var Jennie på sjukt dåligt humör och tog ut det genom att gå och smälla i dörrar och kastruller. Jag sa åt henne att skärpa sig men det var som att prata med en vägg.

Annars då? Jag har köpt ett madrasskydd och det kostade inte mer än 500 kronor - alltså halva priset mot den där madrassen. Sen har jag strategiskt ställt paketet i köket så att han jag bor med ska se vilka uppoffringar jag gör för lägenheten. Jag menar, han kommer ju att kunna behålla madrasskyddet efter att jag flyttat ut. Vet inte riktigt vad jag vill ha sagt med det heller mer än att Mark tycker att jag ska vara tacksam för att jag får bo här till rabatterat pris (det är fortfarande dubbla priset jämfört med Stockholm) och då känner jag mig ju smått skyldig för det. Och då är det som att jag vill visa att jag faktiskt lägger en massa stash på stället. Suck. Komplicerat detta. Men ni fattar va?

Zerya

Jag tror att Mark befinner sig i en storm

2007-09-18T22:40:00.001+02:00

Mark ringde från Shanghai och berättade att han befann sig i någon slags orkan. Jag uppfattade inte riktigt hela sammanhanget för jag stod och valde läppbalsam på Body Shop men tydligen har delar av staden fått evakueras. Själv hade Mark blivit hemskickad från jobbet för att det var för farligt att sitta i en skyskrapa när en orkan härjar.
- Men det är väl jättebra! sa jag. Då slipper du ju jobba. Vad skulle du välja för smak på läppbalsamet, mandel eller mango?

Sen bröts samtalet.

För er som vill veta hur det hela slutade kan jag berätta att jag valde både mandel och mango på läppbalsamet.

Det du lägger i min mun

2007-09-18T22:36:00.000+02:00

I en artikel jag nyligen skrivit intervjuade jag en överläkare och psykolog. När jag sen mailade henne artikeln för att godkänna, innan jag skickade in den till min redaktör, fick jag svaret:

Det är ok, det du "lägger i" min mun.

Vet inte riktigt hur jag ska ställa mig till det här? Är hon sarkastisk eller? Jag fattar inte.

Viktig fråga till mina läsare

2007-09-17T11:34:00.000+02:00

Nu har jag flyttat in hos Richard i Clapham, där jag bodde förut. Hade tänkt undvika detta och hittat något i norra London, för att slippa 75 minuter till skolan. Men insåg till slut att jag hellre spenderar några timmar extra på tunnelbanan än bor med ett psyko som jag inte känner.

Idag är det därför dags för en tur till IKEA. Gårdagen utnyttjades till att bestämma vilka möbler som ska köpas och vilka färger rummet ska gå i. Tyvärr insåg jag att min budget inte räcker till att shoppa loss, inte ens på IKEA. En lista på femton saker att köpa kortades därför ned till sju. Detta trots att Mark lovat att bidra till ett nytt duntäcke.

Jag känner mig som en bag lady som folk måste köpa saker till.

Anyway, nu till den viktigaste frågan: jag har en dubbelsäng som ser ut som en tjock madrass med ben. Behöver jag köpa en madrass som ska ligga ovanpå denna? Det finns något som heter "madrass pads" men de kostar ta mig fasen 1000 spänn! Ska det verkligen vara nödvändigt?

Mitt rum (obs, det svarta tillhör inte rummet)

Mordhotad för en Snickers

2007-09-15T19:57:00.000+02:00

Apropå boende så kom jag att tänka på när jag skulle hyra lägenhet i Stockholm för många år sedan. Jag svarade på en annons som inneboende på Östermalm. Mannen som hade lägenheten skrev tillbaka:
”Hej. Förutom att hyra ut ett rum söker jag även någon att dela säng med. Om det verkar intressant kan vi komma överens om en lägre hyra…”

Eller när Lotta och Petrina bodde tillsammans med en kines här i London som trakasserade Lotta för att hon var född i fel tecken och hotade dem till livet för att de ätit upp hennes Snickers.

Tydligen stod hon och hoppade och skrek hysteriskt: ”I’m gonna kill you! I’m gonna kill you! You buy me new Snickers NOW!!!”

Att leta bostad

2007-09-14T12:30:00.000+02:00

Tillbaka i London har inte mycket ändrats! Jag saknar Mark så in i norden men ärligt talat är det bara tio dagar till dess att vi åker till Grekland med hela hans familj (seriöst, jag vet) så det är ok.

Jag bor på ett "hotell", om man nu kan kalla ett tre kvadratmeter stort rum för hotell, vid Regent's Park. Har ägnat min första dag med att försöka hitta boende någonstans. Inte världens lättaste uppgift - det bor bara en massa psykos här i London! Jag har inte hittat ett enda rum i min prisklass som jag har lust att bo i. Ringde på en annons i Notting Hill som lät bra men det visade sig att tjejen som hyrde ut rummet var en 40-årig dam som "gärna ville ha en student boende hos sig". Hur konstigt är inte det?!

Uppdaterar mer om bostadsjakten senare.

PS: Härligt att vara lite närmare er, allihop!

Tillbaka i London!

2007-09-13T19:00:00.000+02:00

Älskade vänner, förlåt för dålig uppdatering. För två timmar sedan landade jag på Heathrow i London - har nu flyttat tillbaka för ett år till. Skriver mer när jag fått tak över huvudet.

Köp Cosmo!

2007-09-11T09:16:00.000+02:00

Då kan jag uppmana mina kära läsare att köpa månadens Cosmopolitan som nu ska vara ute i butik. Det är nämligen första gången petite moi har skrivit en "dragare" - alltså en artikel som får rubriken utskriven på förstasidan för att folk ska köpa tidningen. Ser ni i vänstra nedersta hörnet? Där står det:

Faktorerna som gör dig till en succé:
- Kvinnlig list
- Magkänsla
- Integritet

Yes, det är jag som skrivit dem. Så snälla, gör nu en god gärning och köp tidningen så upplagan ökar och Cosmo använder fler av mina artiklar som dragare. Och kanske höjer mitt arvode.

Här är jag och Mark nu

2007-09-08T13:34:00.000+02:00

Inte dåligt va? Mark överraskade mig sista helgen jag är i Kina. Nu är vi en bit utanför Hangzhou, typ två timmars tågresa utanför Shanghai. Här ligger en resort vid en helt fantastiskt vacker sjö och dessutom mitt i en massa teodlingar. En cirka hundraårig man har precis lärt mig hur man torkar blad och gör dem till te. Innan dess låg jag och sov vid poolen i sisådär en tre timmar. Livet känns ganska så bra.

Bredvid mig låg Mark och kollade på film i datorn. Snacka om den moderna turisten.

En stöld i Shanghai

2007-09-06T11:18:00.000+02:00

Idag har jag varit på en två timmar lång läkarundersökning. Det är en årlig hälsocheck som jag får genom Marks företag. Sen har jag storshoppat på H&M: en tröja, en stickad kofta, en oversized skjorta, ett linne och ett par örhängen. Det bästa var att de glömde ta betalt för skjortan som kostade 399 spänn. Ha! Sen gick jag till Shanghais tygmarknad och sydde upp en kappa och åtta (!) skjortor.

Jag och en tjejkompis var förresten på H&M igår och köpte lite annat smått och gott. Döm om min förvåning när hon, så fort vi kommit utanför dörrarna, halade upp ett halsband och ett par örhängen ur väskan - som hon snott! Jag fick panik och vrålade att vi "fan är i Kina och att nu jävlar åker vi i fängelse, skjuts och får räkningen på kulan skickad till familjen!!!" (det är så de gör här).

Observera att min kompis är snart 30. Och observera att jag inte hade någonting med stölden att göra!

Annars då? Skåningen Alex kommer hit imorgon och ska bo hos mig och Mark till dess att han hittat lägenhet. Det ska bli superkul förutom att jag ofta inte förstår vad han säger. Tolk, någon?

Det är väldigt svårt att höra vad Alex säger. Han är nämligen från Skåne.

Familjesnack

2007-09-05T17:13:00.000+02:00

Nu är datum satt för Morfar Mortens årliga krabbmiddag. Då bjuder han hela sitt järngäng på trerättersmiddag, tillagad av honom själv och serverad av petite moi. Menyn har varit densamma i sisådär tio år: renröra på hembakat bröd till förrätt, krabba till varmrätt och knäckig äppelkaka (även kallad "äcklig äppelkaka av mig, inte för att den är äcklig på något sätt - tvärtom! - men för att det liksom rimmar) till efterrätt.

Liksom traditionen följer försökte jag igår få morfar att åtminstone ändra efterrätten till något nytt. Han vägrade såklart. Och nu i efterhand kan jag tycka att han har rätt. I denna värld av ständig förändring är det skönt med ett fast element, ett som står där orubbligt när allt annat förändras.

Apropå järngäng så har Alex Schulman retat upp Allsång på Skansen-järngänget och gjort dem ledsna. Fy fan säger jag. Att ge sig på ett oskyldigt gäng tanter måste vara det lägsta man kan sjunka. Nu håller jag med mamma och tycker inte om Alex Schulman längre.

Järngänget på Allsång på Skansen

Svartsjuka

2007-09-05T06:06:00.000+02:00

Min ex-killes nya flickvän är svartsjuk på mig. Inte för att jag förstår varför - jag befinner mig på andra sidan jordklotet och det var ungefär fem år sedan jag och killen i fråga hade något ihop.

Ändå känns det rätt bra, det här med att någon ser mig som en konkurrent. Det är liksom som att jag är någon sorts hotbild som vägrar att försvinna, till och med efter fem år. Jag ser mig själv som ett mörkt moln av obestämd form som dyker upp i tjejens medvetande och spökar. Typ som en elak Barbamamma, fast utan några direkta konturer. Helt plötsligt, utan förvarning, börjar jag växa och så växer jag till dess att jag bara är ett stort svart moln som omsluter henne. Och så vrålar jag: "BUUUUUU!"

I think she will. I really do.

2007-09-04T09:43:00.000+02:00

Alex Schulman skriver på sin blogg om en intervju han gjort med Jill Johnsson. Han hade avslutat den färdiga texten med "Jill Johnsson säger att kärleken är. Jag säger: Jill Johnsson är" och blir fortfarande sjukt generad bara han tänker på sitt patetiska slut.

Grejen är att Alex tar upp den extremt jobbiga situation alla journalister en dag står inför: nämligen den med våra dåliga nybörjartexter.

Själv minns jag när Petrina skulle skriva en artikel i skolan om en person som gjort något extra. Hon valde Maja, som fick ett stipendium och pluggar i USA. Av någon anledning skulle jag hjälpa Petrina att skriva ett snitsigt slut på artikeln.

Ungefär såhär avslutade jag artikeln:

Maja hopes that she will continue her success in United States.
And i think she will.
I really do.

I really do?!? Vad fan ska det betyda?! Och radbytet för att verka dramatisk?!
Fy sjutton vad pinsamt. Så sjukt dåligt! Jag sitter här med blossande ansikte och skäms ögonen ur mig. Ibland kommer jag på mig själv med att tänka på det där töntiga slutet och så rodnar jag och fnissar hysteriskt för att jag tycker att det är så pinsamt. Men mest av allt undrar jag vad som hände med artikeln. Om Petrina lämnade in den, och vad läraren sa. Kanske sa hon: ”it was a good article, but what the hell did you think about when writing that finishing line?” Eller så kanske Petrina ändrade slutet efteråt, i smyg, för att hon tyckte att det var så patetiskt.

Har ni några pinsamma händelser på lut?

Homer Simpson som domare i American Idol

2007-09-04T04:52:00.000+02:00

För att det ska vara kul måste man ha sett American Idol, där Simon (han som provsjunger) är galet taskig domare tillsammans med blåsta sångaren Paula (=Lisa) och hiphop-snubben Randy (=Marge).

Bara i USA?

2007-09-03T07:35:00.000+02:00

Herregud. Jag blir så generad av att kolla på klippet att jag blir helt röd i ansiktet och slår händerna för ögonen.

Modetips

2007-08-30T11:26:00.000+02:00

Det här är verkligen ingen modeblogg (avskyr modebloggar - de kommer att vara del två i "bloggar jag mår illa av") men jag måste tipsa om Sienna och Savannah Millers nya märke Twenty8Twelve. Min kompis Laura är nämligen med och designar kollektionen - hon gör bland annat alla grafiska tryck på T-shirts osv. Kolla in bild nedan på hennes design! Snygg va?

Kommentarer

2007-08-30T05:49:00.000+02:00

Ni är så gulliga som lämnar kommentarer här på bloggen - jag blir alltid lika glad! Som sagt kan jag inte svara på dem eftersom Kinas kommunistregering tror att min blogg är ett hot mot staten. För att kunna läsa bloggen tvingas jag gå in på en sajt som "speglar" min bloggs förstasida. Däremot kan jag inte komma in på kommentarfältet. Men fortsätt skriva! Alla inlägg skickas till min mail där jag läser dem, och snart är jag i London vilket betyder att jag kan svara igen. Så länge är jag glad att se att både Magnus från Sundsvall och Camilla (reloo) är tillbaka! Jag har saknat er!

Blogginlägg jag mår illa av – del 1

2007-08-29T03:10:00.000+02:00

Först ut i raden av blogginlägg som får mig att vilja gå och lägga mig bakom soffan är det som handlar om Ett Viktigt Ämne. Bloggaren tror sig ha kommit på ett nytt debattämne och redovisar det hela med att ställa en zillion filosofiska frågor till läsaren. Tanken är att läsaren ska bli engagerad i Det Viktiga Ämnet och skriva ”jag håller med!” och ”du skriver så bra!”. Helst av allt hoppas de att Metro eller Aftonbladet ska hitta till bloggen och signa dem för deras originella tankar.

Exempel på ett liknande blogginlägg (obs! i nedkortad version, dessa blogginlägg är ofta minst ett A4):

Idag gick jag till korvkiosken för att köpa en grillad korv.
- En grillad! Sa jag till korvmannen i den vita mössan.
Då slog det mig plötsligt: hur kommer det sig att ”en grillad” syftar på en korv – och inte en hamburgare? Är det något som sagt att det ska vara just en korv? Tänk om jag vill ha en grillad hamburgare? Ska jag då inte kunna säga ”en grillad” och syfta på en sådan? Jag gick och funderade på det här hela vägen hem, när jag gick och åt min korv, och tänkte hur konstigt det är att ”en grillad” just gäller en korv och inte en hamburgare. Jag menar, varför ÄR det så egentligen? Var det någon person som sa: ”från och med nu ska en grillad alltid vara en korv, ingenting annat.” Vem var i så fall denna person? Jag tycker att vi ska ändra på detta, tvinga folk att säga ”grillad korv” när de vill ha korv och ”grillad hamburgare” när de vill ha hamburgare. Annars kan man ju säga ”en skalad” och syfta på en skalad banan. Och så kan vi ju inte ha det. Eller?

"Ditt kön i mitt ansikte"

2007-08-28T07:35:00.000+02:00

En av mina favoritbloggar är Magnus Ugglas blogg.

Vet inte riktigt vad jag vill ha sagt med det här, mer än att Magnus Uggla är förvånansvärt sjukt rolig och att alla borde läsa hans blogg. Dessutom delar jag och Uggla samma intresse: att spekulera i var gamla kändisar tog vägen. Han undrar till exempel var han som spelade Karlsson på Taket tog vägen (jävligt obehaglig snubbe förresten). Själv har jag en hel lista i Word på före-detta-kändisar av olika slag som jag ska kolla upp vid tillfälle. När jag inte har något att göra tar jag fram listan och sitter sen en timme eller två och söker på Google, Ratsit och bloggar till dess att jag hittat deras nuvarande sysselsättning. Senast var det Ragge (i Ronny och Ragge) och cirkusdirektören Henry Bronett som fick stå offer för min detektivverksamhet.

Jakten på Henry Bronett visade sig dock vara ett ödesdigert misstag. När jag kom in på hans blogg möttes jag av en dikt som han skrivit själv. Dikten hade rubriken:

"Ditt kön i mitt ansikte".

Av någon anledning känns det jävligt skumt när cirkusdirektören från min barndom skriver något sådant.

Mitt liv som lyxhustru

2007-08-27T11:09:00.000+02:00

Mark och jag har haft en weekend away i She Shan utanför Shanghai. Det var bufféer och ansiktsbehandling och drinkar vid poolen och allmänt flådig livsstil. Jag kommer verkligen att sakna denna lyxvardag när jag kommer tillbaka till London och tvingas bo i en skrubb. Och nej, det är inte så att Mark köper allt till mig utan anledningen är att det är så sjukt mycket billigare här. Alla utlänningar kan typ leva ett flådliv.

I vilket fall som helst: när vi skulle checka ut så tappade personalen Marks sprillans nya, svindyra Mac i golvet så att den gick sönder. Mark blev rosenrasande, verkligen jättearg! Nu i efterhand kan jag inte låta bli att fnissa lite åt att han var så arg. Killen blir liksom aldrig sur egentligen, men då var han fly förbannad. Det var ungefär som att se nörden i mellanstadiet bli bestulen på sina glasögon för femtielfte gången. Till slut sprack det bara, och då jävlar var det bäst att hålla sig borta!

Helgens lyxliv

Kungen på Facebook

2007-08-27T06:15:00.000+02:00

Läser på Aftonbladet.se att Kung Carl Gustaf har fått sin identitet stulen på Facebook. Tydligen har en "bedragare" skapat en sida i hans namn, lagt ut hans födelsedatum och dessutom skapat en grupp som heter "Vi som styr Sverige".

- Det är någon som på eget bevåg hämtat den här bilden av majestätet och skapat den här sidan, säger hovets presschef Nina Eldh som nu ska agera för att få bort sidan.

För det första är det sjukt kul att någon lagt upp en sida för Kungen på Facebook. Vilken grym idé! Jag kan se framför mig hur Kungen får reda på detta, kliar sig i huvudet och undrar vad sjutton Facebook är. När sen Nina Eldh allvarligt förklarat saken för honom, nickar han långsamt inser allvaret i vad som hänt: Kungen har blivit utsatt för en bedragare. Han reser sig upp, hytter med näven i luften och ropar: "vi måste agera!". Sedan sjunker han ned i stolen igen och pustar ut. Puh, det är slitsamt att vara kung.

För det andra undrar jag vad Nina Eldh menar när hon skriver att "någon på eget bevåg" skapat sidan på Facebook. Skulle det kunnat vara på uppdrag av någon annan då eller? Anti-monarkiska grupper som vill ha bort Kungen? Kungens kusse som är bitter för att det inte är han som är kung?

Betjänten?
Ja, så måste det vara.
Det är alltid betjänten.

Det roligaste på länge

2007-08-25T03:02:00.000+02:00

Igår när jag och Mark skulle sova kom jag att tänka på världens roligaste sak. Jag började fnissa hysteriskt och kunde inte sluta förrän Mark blev skitsur och fräste att han behövde sova för att han skulle upp tidigt och spela golf och bla bla bla.

Jaja, lyssna på det här:
Jag och Jemimah är medförfattare till en guidebok om Shanghai som kommer ut i september. När allt jobb var klart blev vi ombedda att skriva en kort presentation av oss själva och samtidigt skicka in ett foto. Det ska vara till den "contributors page" som finns i boken. Nu är det inte det enklaste att skriva om sig själv, så vi kollade i de tidigare exemplar av samma guidebok som getts ut i New York och Hong Kong för att få inspiration.

I New York-guiden hade en av författarna börjat sin presentation med:

"This little fire-cracker is originally from Texas but moved to New York after college"

FIRE-CRACKER?!?! Hahaha! Är det inte hysteriskt roligt att hon presenterar sig som en smällare?! Hahahaha jag kan inte sluta skratta! Jag sitter här och skrattar högt just nu och så fort jag slutat så kommer jag att tänka på det igen och då kommer jag att skratta igen. Hahaha!

Storleken spelar roll

2007-08-24T10:17:00.000+02:00

Det ser ut som att mitt huud är typ dubbelt så stort som Marks. Som att jag är värsta jättekvinnan och han en miniman. Hahaha!

Ett sommarminne

2007-08-24T10:02:00.000+02:00

När jag sitter här och laddar inför telefonsamtalet dyker ett minne upp. Ett glatt och ljust sådant, från sommaren. Det var när vi alla var ute på Foxys landställe och gick ut på en klubb i Sandhamn. Plötsligt hade jag tappat bort alla och hamnade mitt i ett rockergäng på livedansgolvet. Och plötsligt var det jag som crowdsurfade. Ni vet, när publiken lyfter upp sina händer och så "surfar" en person (i det här fallet jag) runt över allas huvuden.

Där låg jag, högt uppe i luften, och liksom svävare. Det var en underbar känsla. Som tog slut av att publiken tappade mig i golvet, jag fick en mindre hjärnskakning och leddes åt sidan av en vakt för att "prata". Men det var det värt. Åh, vilket minne.

På väg ut till Foxys land...

Social fobi

2007-08-24T09:43:00.000+02:00

Det är fruktansvärt hett i Shanghai. Knappt att man kan andas utomhus, så hett är det. Jag sitter och trycker inomhus så ofta jag kan. Skulle jag behöva ta mig ut är det: ut på gatan fort som fan, in i taxi och till närmaste ställe med air condition. Eftersom varken Jemimah, Frida Sellberg eller Alex från Skåne är här tillbringar jag mycket tid själv. Inget fel på mina andra kompisar i Shanghai, men dessa tre är bland de få jag står ut med i längre stunder just nu. Värmen gör mig sjukt lättirriterad.

Känner mig som en sämre ensamvarg. En gammal häxa som sitter och häckar innanför fönstrena och vägrar träffa folk. Nu måste jag göra en intervju till en artikel och jag vågar ta mig fan inte lyfta luren. Läser i min amatörpsykologibok att sjukskrivning kan leda till just det här. Man tillbringar så mycket tid ensam att man till slut har svårt att umgås normalt med folk.

Som ni märker är allt ett litet helvete idag.

Jossan: läs ovan - nu ser du att jag inte har ett spännande liv alls! Ditt är tusen gånger roligare. Ska vi byta?:) kraam
Johanna S: du är så gullig:) Saknar dig och alla där hemma. kram
Foxy: FOXY!! Härligt! Jag återkommer med fler berättelser från sommarens bravader med bl a dig. kram

Bara jag, jag, jag

2007-08-23T04:44:00.000+02:00

Härligt med så många (läs: tre) kommentarer om att jag ska fortsätta blogga! Nu blev jag genast entusiastisk och vill blogga hela tiden. Fortsätt att lämna meddelanden – jag måste ha ständig bekräftelse, annars lägger jag ned. Det är så jag fungerar.

John tycker att jag ska ha ett tema på min blogg. Typ ”livet i Shanghai” eller något liknande som kan väcka ett intresse hos mina läsare. Min kusin Micke tycker likadant och drar upp ämnet på varje släktträff - senast på hans eget bröllop!

Tyvärr måste jag meddela att detta inte kommer att ske. Jag tänker fortsätta att bara skriva om mig själv, mina vänner och familj.

Det ska vara jag, jag jag, jag, jag.

Lägga ner?

2007-08-22T14:32:00.000+02:00

Det verkar inte som att någon förutom Jossan, Lotta, morfar och mamma läser min blogg. Kanske tog många mitt uppehåll i bloggandet som ett svek och blev sura.
Ska jag lägga ner? Jag börjar undra. Skriv i kommentarfältet om ni fortfarande läser. I så fall kan jag fortsätta. Annars måste vi nog alla inse att det är dags att gå vidare.

Jag kan inte svara på era kommentarer

2007-08-20T08:57:00.000+02:00

Till mina ENDA läsare som lämnar kommentarer (jag älskar er): Lotta, Jossan och mamma.

Jag kan läsa era kommentarer eftersom jag får dem skickade till min mail. Men då Kina blockerar alla bloggar kan jag inte komma in på min egen blogg och därmed inte svara på dem. Men fortsätt skriva, jag läser varenda en!

Om ett brott skulle ske

2007-08-20T08:55:00.000+02:00

Martina berättade i förtroende för mig en gång om hur hon registrerar omvärlden. Hon måste nämligen komma ihåg precis allt som händer runt omkring henne: personer, deras klädsel, bilar, riktnummer osv.

Varför? För att hon ska kunna vara ett bra vittne om det sker ett brott.

Martina känner sig alltså tvingad att ständigt registrera allt som sker bara för att hon ska kunna ringa in till Efterlyst och säga: ”mannen som tros ligga bakom brottet har mörkt hår, är ca 1,79 och hade vid tillfället på sig en svart collegetröja”.

Och jag trodde att jag hade hang-ups?

Spanking på Camillas blogg

2007-08-17T20:15:00.000+02:00

Det här är ord som folk sökt på i Google, fått upp min blogg i träfflistan och därmed hittat hit:

Tog mitt nummer
Nakenfotografier
Callgirls bokning
Spanking
Mamma spanking

Mark spottar inte i glaset

2007-08-16T17:52:00.000+02:00

Sammanlagt var vi fyra tjejer i gänget på Ibiza. Mark har haft ihop det med samtliga.

Mark borde verkligen se över sin bekantskapskrets

2007-08-16T17:50:00.000+02:00

Jag har varit borta från Shanghai i en månad. Under tiden har Mark skaffat sig en ny klädstil och nya kompisar.

Jag skickade ett mail

2007-08-16T12:16:00.000+02:00

Till alla som råkade befinna sig i min mail- eller msn-lista. Det handlade om att bloggen numera lever och frodas.
Nu vet jag inte vad för psykon som läser min blogg.
Det här var ju inte meningen.

Det här känns jävligt bra

2007-08-16T11:10:00.000+02:00

Med bloggen alltså. Som ni kanske ser är designen omgjord. Vännerna borttagna och fotot bytt.
Ibland måste man förnya sig. Jag insåg dessutom att jag tyvärr inte umgås med en tredjedel av de som fanns på listan och det kändes ju lite B för dem om de helt plötsligt skulle försvinna. Dessutom har det tillkommit en hel del kompisar under det senaste året och dessa skulle behöva placeras in i listan. Tänk om jag placerade en ny kompis över en gammal, och den gamla blev arg på mig? Nej, det kunde jag inte riskera.

It was the summer of -07

2007-08-16T10:19:00.000+02:00

...en sommar som började med Koji och Gemma's bröllop i England - där Mark var en sjukt nervös bestman.

Som sen fortsatte på Abbes landställe i Visby, där jag, Martina och Lotta startade det numera legendariska bandet The Band. Mer om det en annan gång.

Efter det åkte vi till Jonnys hus på Ibiza. Mark i sin vita pimpkostym - jag på bästa drinkhumör.

Sist men inte minst fyllde Erik 25 år!!! Vi firade på hans landställe i skärgården och festade på Sandhamn.

I travelled the world this year

2007-08-16T10:06:00.000+02:00

Kolla in foton från årets resor genom att följa länkarna nedan.

Langkawi: klicka här.

Singapore: klicka här.
Och ladda ner resguide som jag skrivit för Aftonbladet här.

Vietnam: klicka här.

PS: Köp När & Fjärran någon gång under hösten så kan ni läsa om när jag och Mark var i Hong Kong (sorry! men va fan, lite reklam får man göra för sig själv).

Det sjuka är att man ser personen som tar fotot (Mark) i mina solglasögon. Så jävla läskigt.

Ett halvår av mitt liv

2007-08-16T10:00:00.000+02:00

Ett första inlägg på hur länge som helst. Hur återberättar man ett halvår av sitt liv? Det går inte.

Men jag kan berätta att jag haft ett smashing halvår, för att i alla fall säga något. Antagligen ett av de bästa i mitt liv. Varför? Tja. Jag har bott i Shanghai, världens coolaste stad, jag har rest en massa vilket jag aldrig skulle kunnat göra om jag inte bott här. Jag har träffat en massa underbara människor som jag känner på mig är vänner för livet. Min firma har kickat igång ordentligt och jag har publicerat en hel del. Jag har inte haft så många neurotiska ångestattacker och tänkt att mitt liv snart är slut.
Överhuvudtaget känns livet väldigt harmoniskt.

Nu är jag tillbaka i Shanghai efter en tid i Sverige. Det var underbart att komma hem och hänga med Lotta, Andrea och Martina och the gang. Och träffa familjen såklart, där det förresten snart väntas tillökning… (nej, det är inte jag!) Tyvärr måste jag åka härifrån snart. Sista året på universitet väntar i London och det är bara att svälja det sura äpplet och göra klart. Mark ska stanna här till våren 2008 och jag oroar mig för alla trånande kinesiskor som kommer försöka ta min plats som Lady Darbon på Zhenning Lu (det är där vi bor).

I'm back in China.

Att vara stalkad...

2007-03-09T09:09:00.000+01:00

Dagens roligaste inträffade när jag läste mina inlägg från förra bloggen. Lotta hade lämnat ett oroligt meddelande:

Lotta said...
Hej sötnos!! Okej jag har en lite sjuk nyhet att berätta, and I dont know if you'll like it! Jag skulle gå in på din blogg och råkar skriva fel, nämligen: http://www.camillasliv.blogpsot.com/ Du ser felet: blogpsot...istället för blogspot. Grejen är att det finns en sån sida! Det är en freaky sida om bibeln..!! Dessutom blev jag gratulerad, jag var nämligen sidans 1 miljonte(?) besökare. Sjukt är mitt enda ord för denna upptäckt! Love you, puss!

Självklart blev jag mycket smickrad. Här var alltså någon som tyckte att min blogg var så pass bra och drog så mycket trafik att han ville utnyttja det för att få folk till sin sida! Gick genast in på adressen och se där - jag hamnade också på bibelsidan!

Men...sen testade jag att skriva in http://www.lottasliv.blogpsot.com och kom till samma sida.
Det betyder att antingen är bibelsnubben ute efter blogger.coms trafik.
Eller så är han besatt av både mig och Lotta.

Jag gissar på alternativ 2.

En mycket speciell dag...

2007-03-09T08:58:00.000+01:00

Idag har två mycket häftiga saker hänt.

Först och främst har jag spenderat en och en halv timme på gymmet med en personlig tränare. Detta har inte hänt på cirka ett år. Lily, som den personliga tränaren hette, gjorde ett antal test på mig och sen fick jag min diagnos:

Jag hade för mycket kroppsfett.
Jag var otränad.
Jag hade inga ryggmuskler.
Jag hade inga magmuskler.

Tack, tack. Anyway, det spelar ingen roll för jag ska bli überfit med värsta magmusklerna och grymt snygga ben till i sommar. För att uppnå mina mål har jag satt upp ett antal belöningar. Om en vecka kan jag därför se fram emot en Kanebo ansiktskräm, och om en månad en ansiktsbehandling. Tydligen kallas den här metoden "the rich bich diet", enligt Vogue.
Enda skillnaden är att man där får en Chanel-väska efter en månad.
Jag får nöja mig med en fejk från marknaden.

Nummer två speciell-händelse som hänt idag är att jag blivit inbjuden till A Small World. Det är en exklusiv (ha!) internetsajt ungefär som MySpace. De har inte accepterat nya medlemmar förrän nu men nu råkar Marks kompis Jonny, som är här på besök, vara värsta VIP-medlemmen och har tydligen kontakter inom internetnördsvärlden, så han kunde fixa in mig. Status eller vad?

Tre födelsedagar och sex

2007-03-07T16:09:00.000+01:00

Varför väljer alla föräldrar att få barn i februari och mars? Jag vet inte, men faktiskt så är det så att både Martina, Andrea och Mark har fyllt år - GRATTIS GRATTIS GRATTIS!!! Tyvärr kan jag inte fira med er alla men när jag kommer hem till La Suède - då får vi göra det en andra gång!

En som kommit hem till Sverige är förresten Morfar och Ronald - som varit i Egypten! Läs mer om deras resa på Morfar blogg.

Mark kunde jag dock fira med - han fick en cykel som jag satt en röd rosett på. Det ni! Jag hade dessutom dekorerat hela vardagsrummet med balonger och en banderoll där det stod "Happy Birthday!" på. Men även om killen blev glad så skulle han visa att han hade makten i förhållandet.

Han: - Nu när jag är 28 måste jag reflektera över mitt liv.

Jag: - Jaha? Om dig och mig då eller?

Han: - Ja, till exempel.

Jag: - Vadå, får jag inte stanna här i Shanghai eller?

Han: - Det är det jag ska reflektera över i kväll.

Jag: - Jaha. Säg till när du reflekterat då.

En timme senare hade han reflekterat klart.

Jag fick stanna. Tur för honom, annars hade jag tagit tillbaka cykeln.

Annars då? Jag har börjat på mina kineslektioner vilket jag kanske nämnt. Kinesiska är sjukt svårt och ibland orkar man inte ens försöka. Idag frågade jag dessutom vår kinesiska lärare, Amy, vad hon tycker om Mao. Hon såg nervös ut och sa att hon inte får säga något annat än bra saker om honom och dessutom får vi inte prata politik på lektionerna. Suck.
Sen frågade Veronica hur man säger "ha sex" (för att använda det mer konservativa begreppet) på kinesiska och då blev hon ännu mer nervös.

Mamma säger att man inte får skryta men jag måste bara berätta att min Londonguide har glidit in på Aftonbladets 10 i topp över populäraste resguider!

Sen, utskälld men cool...

2007-03-01T17:51:00.000+01:00

Idag började mina kineslektioner. Ja alltså det är inga lektioner om kineser utan om det kinesiska språket, mandarin. Förutom petite moi var det Helen, en medelålders brud som lär grymt rolig när hon försökte uttala de kinesiska stavelserna, och Veronica, en klassiskt vacker italienska på förslagsvis några bast äldre än jag.
En riktig kanongrupp, som Albert skulle ha sagt.

Efter en timme av outhärdligt åå-ande och ää-ande fick vi äntligen rast. Vi tjejer gick till kaffeautomaten och började såklart diskutera kläder. Själv har jag rivit ut en massa modebilder från ELLE och Vogue och planerar att gå till en skräddare och sy upp allt för några hundralappar. Grand. Dessvärre blev vi avbrutna av vår lärare som jag inte kan uttala namnet på. Hon sa argt att vi inte fick ta så långa raster. "Bara 10 minuter - annars kommer vi inte hinna med allt i läroboken!" röt hon med kinesisk brytning. Jag blev nästan lite rädd men kände mig ändå lagom cool. Typ som att vara tillbaka i sjätte klass. För er som var mindre coola i sjätte klass kan jag berätta att om man kom för sent och dessutom blev utskälld av Fröken så var man ball, så det så.

Jag har sökt en massa sommarjobb på tidningar. Har fått svar från en som vill att jag ska komma på intervju. Yippie! Problemet är att jag är i Kina. Suck.

Galet kul

2007-02-28T18:55:00.000+01:00

Här kommer världens roligaste klipp! Det är en programledare som inte kan sluta skratta åt en man som har värsta falsettrösten. Se se se!

http://www.youtube.com/watch?v=5X1VIyZe3Ws

Tillbaka från semestern...och hal som en ål

2007-02-28T18:14:00.000+01:00

Hej hopp! Nu är jag tillbaka från Langkawi i Malaysia. Vi var där en vecka och solade och badade - det var ju kinesiskt nyår här och då är det bäst att fly landet. Langkawi är typ världens underbaraste ö: vacker, mysig, rolig, billig...ja allt man kan tänka sig. Jag vill tillbaka!

Anyway, semestern gick över förväntan. Jag och Mark småbråkade bara en gång och det var när jag tyckte att han inte var tillräckligt "djup" och inte frågade om mina känslor och min uppväxt osv. En dag åkte vi ut med en båt och tittade på några andra öar runt omkring. Då såg jag bland annat fem örnar, tolv apor, massor med fladdermöss (i en grotta) och en stor ödla. Såå coolt! När vi kom tillbaka till Langkawi såg dock en lång och äcklig ål = mindre coolt. Jag var ensam och stod och tittade ned i ett avlopp i gatan när jag såg ålen vifta på sin hala svans. Herregud, vilken chock! Jag skrek rakt ut och sprang därifrån så fort jag kunde.

Annars då? Mark fyller 28 år på fredag. Jag har köpt en present men kan inte avslöja den här på bloggen för ibland sitter Mark med ett svensk-engelskt lexikon och översätter ord för ord (psykovarning). Men den är jättefin, så mycket kan jag avslöja!

Vänster: hotellet i skymningen. Höger: stranden var härlig...

Alltid med solglasögonen på...

Snart tillbaks!

2007-02-20T14:16:00.000+01:00

Hej alskade vanner!

Ledsen att jag inte skrivit pa ett tag. Tror jag glomt bort att saga att jag ar pa Langkawi i Malaysia. Jag ar tillbaka pa bloggen om en vecka igen.

Kraaam fran (en rodlatt men snart solbrand) Camilla

Bilder fran Langkawi (inte tagna av mig dock)

Pinsamma skrattattacker (och Dr Alban)

2007-02-14T10:04:00.000+01:00

Är det bara jag som har sådana där ögonblick då jag kommer att tänka på något roligt och bara börjar skratta rakt ut i luften? Pinsamt, säger jag bara. Folk tror ju kanske att jag skrattar åt dem. Grejen är att ofta är det inte ens värt att förklara vad som är så roligt för det kommer inte att låta lika kul i efterhand. Det vill säga, det är passékomik. Det betyder, som ni alla borde veta vid det här laget, att något inte är lika roligt i efterhand när man försöker berätta det för någon annan.

Här kommer några exempel på passékomik som jag skrattar åt titt som tätt:

1. Dr Albans video: "Tio små moppepojkar" och Paulo Roberto i Stockholmsnatt (se länkar nedan).

2. Dr Alban rent allmänt.

3. När Lotta bröt sönder födelsedagsrosen hon hade gett till Albert, slängde ut den genom fönstret och skrek dramatiskt: "Och den HÄR, den kan han glömma!" inför Alberts chockade vänner.

4. När Martin Berg fick syn på en spottloska utanför Uppsalas universitet och sa "Fy fan vad äckligt" med sin göteborgsdialekt.

5. När Petrina skulle beställa mat kl 5 på morgonen i St Tropez och kallade servitrisen för Monsieur och utbrast sen: "Oh! Non non non non! Madame!" med värsta wannabe-franska accenten.

6. När Zerya blev inlåst på toaletten på Coffee Cup.

7. När Robinson-Mirre utbrast "BU" till Robinson-Leif (hon var på den lilla ön utanför den stora Robinson-ön och när Leif kom dit sa hon detta). Johan Lysedal hävdar fortfarande att hon sa "Är det DU?" men jag tror att det är "BU".

8. När polisen kom hem till vårt hotellrum på Teneriffa och Lotta var ensam hemma, varpå hon gick och hämtade filmkameran för att filma polisen till sin dokumentär hon höll på med i skolan.

9. När min förra pojkvän var på en fest och hans brorsa hamnade i slagsmål med en annan kille som sedan gick ut och skrev "HELL" med sitt eget blod i trapphuset – över en hel vägg!

10. När Johan Deurell busringde till samma kille (ex-pojkvännen alltså – inte HELL-killen) och låtsades vara en sur tant som köpt en möglig kanelbulle på caféet där han jobbade – och ville mötas upp på Stureplan för att diskutera saken. Han låtsades även att han hade en hund som "höll på att gnaga av sig benet medan vi pratar!".

Det var ett urval av mina – vilka är er bästa passékomik?

Skrattattack

2007-02-13T04:36:00.000+01:00

Fick precis ett mail från Lotta med de här filmklippen. Alltså jag har skrattat så att jag fick ont i magen och höll på att ramla ned för soffan. Snälla, om ni så gör en sak idag så MÅSTE ni kolla på de här:

Dr Alban - tio små moppepojkar:
http://www.youtube.com/watch?v=Q7LJJz13vaY

Paulo Roberto - Stockholmsnatt:
http://www.youtube.com/watch?v=wyXSc6x4Qco

Förbannad Tant:
http://www.youtube.com/watch?v=EQ5Rm_Orn_k

Man har inga vänner... eller: en vild helg

2007-02-11T14:43:00.000+01:00

Veckans kines: se beskrivning av konstiga saker som kineserna gör på Alex blogg.
Veckans info: Ni vet väl att jag alltid försöker svara på alla inlägg som ni lämnat! Så glöm inte att läsa för annars sitter jag ju och skriver i onödan = onödigt.

Det har varit en låång helg. Utgång både fredag och lördag och mitt i veckan är i vanliga fall inte min stil men på något sätt kan man inte låta bli här i Shanghai.

Igår hade jag och Mark förfest som höll på till klockan 2 på natten. Mark jobbar som ni kanske vet på ett alkoholföretag så vi hade en hel del att mixa drinkar på, för att uttrycka sig milt...
Nervösa var dock ordet när klockan slog åtta och inte en kotte hade kommit.
Då hade vi klätt upp oss, ställt fram skålar med chips och tänt ljus och satt på soffan och trampade som värsta nördarna.
Mark hade till och med gjort en särskild playlist på ipoden.
När klockan började närma sig halv nio sa Mark dystert: "Ingen kommer att komma".
Något som han upprepade fem gånger fram till klockan slog nio och vi kände oss som klassens utstötta i årskurs tre.

Men! Fem över nio började gästerna droppa in och efter ett tag var vi uppåt tjugo stycken: min 'Swedish Crew' bestående av Alex & co, tre svensk-iranier, en del engelskmän, några kineser och Hong Kong-bor, australiensare och sist men inte minst en norrman. Och om man nu får säga det själv så såg det ut som att partyt blev lite av en succé. Här kommer lite foton:

Vänster: Jag (med maffialook) och Jay posar. Höger: Jemimah, Sally & Rebecka.

Vänster: Chris och Matt på partyhumör. Höger: May i sitt ässe!

Vänster: Mark och May rockar loss. Höger: Jemimahs coola tights.

...och så några gamla foton:

Vänster: May och Alex i otroligt osnygga skidkläder (man fick låna på inomhusbacken). Höger: Chloé och jag i korridoren på kinesiska karaoke-stället.

Fickpengar - till mig?

2007-02-07T12:26:00.000+01:00

Dagens upplevelse var helt klart kinesernas inomhusskidbacke (foton kommer). En absurd tillställning - men kul! Kineserna ramlade hela tiden och skrattade hysteriskt. Det tog ca 20 minuter att ta sig upp med den extremt långsamma knappliften. "Upp" var sisådär en 20 meter upp - som man sedan skidade ned på en halv minut. Vi gav upp efter en timme.

Annars då? Jag har idag skickat in den sista av ett fem veckors långt artikelrace. Sammanlagt blev det fyra artiklar för Cosmopolitan, två för När & Fjärran och en för Aftonbladet. Nu får det vara nog på ett tag. Jag måste ha semester. Dessvärre kan en stackars flicka inte spendera lönen (som dessutom inte kommit än). Jag har nämligen blivit bestulen på min väska med kreditkort och engångskoder - vilket betyder att jag inte kan ta ut pengar och tvingas låna "fickpengar" av Mark varje dag. Dessutom är jag medlem i en bank med mycket märklig kundservice (läs: Nordea) som vägrar gå en till mötes och skickar skumma svar via e-mail som säger: "det går inte att lösa detta problem, tyvärr".

Va!? Här har man suttit uppe dag och natt och nött tangentbordet bara för att tjäna ihop sitt leverne och så kan jag inte få ut pengarna från mitt eget konto!?
Svarade jag.

Det slutade med att mamma Kajsa fick dra på sig en blond peruk och lura Nordeas tjänstemän att hon var jag.
Tyvärr fungerade inte ens det.

Att aktivera en golvmopp

2007-02-06T15:20:00.000+01:00

Veckans roligaste: Att jag (av misstag) i mitt förra blogginlägg skrev "Jag har träffat en del roliga människor, bland annat skåningarna Alex och Staffan som också är svenskar." Typ som att man måste förklara att skåningar är svenskar.

Nu när jag kommit in i Shanghai-livet (läs: ätit för mycket nudlar) har jag insett att jag måste aktivera mig lite. Imorgon börjar därför mitt nya liv med skidåkning i typ världens största inomhusbacke som ligger i Shanghai. Jag, Alex, Staffan och May ska våga oss på denna extremt obranta backe - så obrant att det knappt kan kallas utförsåkning. Tydligen ramlar kineserna hela tiden. Hehe.

Sen är planen att jag ska börja spela badminton här i Shanghai. Grejen är att jag inte vågar anmäla mig till en badminton-grupp förrän jag övat upp mig från värdelös till något-så-när. Därför har jag postat ett inlägg på en sida som är till för oss utlänningar här i Shanghai. Jag skrev som det var: jag är en total nybörjare men vill någon kanske dra några fjädrar med mig?

Än så länge har jag fått ETT svar:
"Jag är inte i Shanghai just nu men kommer tillbaka i slutet av april, ska vi spela då?"

Slutet av april?! Herregud. Snacka om att planera i förväg.

Annars då? Jag ska även börja hålla på med keramik. Det finns en drejkurs här som jag anmält mig till. Jag ser framför mig hur jag sitter som värsta bohemen i mitt lilla rum och tillverkar fantastiska skapelser som jag sedan ger bort till hänförda vänner och familj.

Sist men inte minst har jag planer på att klippa av håret. Jag tänker liksom att när man gör en så pass stor förändring att man drar till andra sidan jordklotet, tja då måste det liksom personifieras på något vis. Frågan är, skulle jag passa i page?! Eller blir det jobbigt att rakföna håret var och varannan dag - så att jag inte ser ut som mamma Kajsa? Jag hade nämligen sådant hår när jag var liten och minns med fasa mitt smeknamn "Golvmoppen".

Mamma: du är jättesöt i ditt korta hår - men skulle det passa MIG?

Invandrad i Shanghai - och utslängd

2007-02-05T18:27:00.000+01:00

Äntligen är bloggen uppdaterad! Senaste gången var på självaste julafton. Helt sjukt att det var så lång tid sen. Förlåt kära bloggläsare, men jag ville spela lite svårfångad.

Anyway, jag har flyttat till Shanghai! Ja, i alla fall under vårterminen. Vad jag gör här? Ja, det kan man fråga sig. Men planen är att jag ska:
1. plugga på distans en termin
2. jobba med min frilansverksamhet och
3. försöka lära mig mandarin.
Får väl se hur det går med punkt nummer 3. Än så länge kan jag två ord.

Mark bor ju här också, rättare sagt vi bor tillsammans, vilket ju varit ganska omtumlande. Vi bor i ett gammalt kinesiskt hus på inte mindre än sex (!) våningar. Det låter helt sjukt, men i själva verket är det ett väldigt smalt hus. Varje våningsplan består typ av ett rum. Men ändå.
Det började med att Mark slängde ut mig från (vad han kallade) hans arbetsrum. Han tyckte att jag stökade ned. Jag fick ett utbrott och skrek:
Jag: - Du slänger alltså ut mig?!
Han: - Nja, alltså inte DIG, bara dina grejer. Och tja...eftersom dina grejer inte är här behöver ju inte du vara det heller...

Bah! Den mannen ska man vara ihop med. Nu har jag i alla fall tilldelats ett eget arbetsrum en trappa upp, där jag sitter och häckar och planerar att inreda i rosa och grönt bara för att jävlas.

Annars då? Jag har träffat en del roliga människor, bland annat skåningarna Alex och Staffan som också är svenskar. Kolla in superroliga Alex blogg här och läs hans "dagens kines". Vi är nämligen smått ense om att kineser är ganska skumma. För att citera Staffan:
- De går bara runt och skriker hela tiden. Och harklar sig och spottar. Och de vägrar stå i kö.

Nu förstår ni hur jag lever. Mitt bland en massa kineser som går runt och skriker.

PS: Jag har försökt lägga upp bilder en miljon gånger men det funkar bara inte!!! Tror att det beror på att min blogg har förvandlats till kinesiska tecken som jag inte kan tyda.

Överst: Bilder från Hong Kong - där jag var på snabbvisit förra veckan.
Vänster: Marks foto av Shanghai

Så fick tomten napp i år igen

2006-12-25T08:01:00.000+01:00

GOD JUL älskade bloggläsare!!!

Så var då ännu en julafton över och jag sitter här kl åtta på morgonen och skriver. Det var ett tag sedan nu, men till försvar har jag precis kommit hem till Sverige från Shanghai och inte direkt haft något internet. Faktiskt så är det som så att jag själv drar till Shanghai en termin i januari - för att plugga denna gång. Jag ska läsa en termin på distans och samtidigt lära mig lite kinesiska. Det ni! Men denna gång var det inget plugg som gällde utan jag, Mark och Marks mamma (!)åkte några timmars flyg iväg till Guilin, ett jättevackert område i södra Kina och hade det hur mysigt som helst.

Till Sverige kom jag för två dagar sedan och igår var det då dags för Julafton. Dagen började med att jag och Morfar hade vår egen julaftonsmorgon och jag kände att nu är det verkligen jul igen. Väl hemma hos mamma gjorde Ronald ett storkok lingonsylt som han glömde bort och gick till Täby Centrum, så nu får familjen äta bränd lingonsylt i ett halvår. Sen kom typ hundra syskon, halvsyskon, halvsyskons pojkvänner, halvsyskons barn och lägenheten var för en gångs skull helt packad. Efter förslag från Andrea hade jag gjort animerade alfer till alla i familjen och visade upp den under stort jubel. Klicka här för att se min alf (obs! höj volymen!).

Jag hade köpt fejkplånböcker, fejksolglasögon, fejkmanchettknappar, fejkpennor (!) och typ allt man kunde köpa i Kina som var fejk och detta fick familjen av mig under försäkring att det var äkta. Mitt i julklappsutdelningen kom grannen, som vi aldrig pratat med, in och frågade om Ronald kunde vara jultomte. Så han fick glatt dra på sig hela utstyrseln och dela ut julklappar till grannarna också.

Som tack fick han en den 3-åriga dotterns napp.

Guilin i södra Kina (Mark har tagit bilden).

Ett år till på nacken

2006-12-12T01:23:00.000+01:00

Japp, då var födelsedagen över och jag är numera 23 år!!! Om jag känner mig äldre än den där lilla saken längst ner i inlägget (= jag som bebis)? Nja, inte direkt. Skulle vara något smalare då.

Förutom att helgen gått åt till att försöka äta upp alla bakelser jag fått från Mark (hm.... kanske borde ta tillbaka förra meningen) började firandet redan i lördags med att Zerya och Johan D ordnade världens mysigaste födelsedagsmiddag. Johan har förresten fått jobb i en hattaffär bara för att han är modell. Jo, det är sant. Ägaren har hela tiden sagt nej, men när det kom honom till känna att Johan kan dra snygga människor till butiken ändrade han tydligen åsikt. "Vilket svin!" menade jag upprört och sa att han borde tackat nej till jobbet. "Äh, det är så det går till i modebranchen", fick jag till svar. Eller i hattbranchen, vad vet jag.

Anyway! Jag lider som bekant av insomnia då och då och lyckades inte somna förrän kl 6 i morse. Helt sjukt. Vad värre är att så fort jag slumrat till ringer Mamma Kajsa och Ronald och skrålar födelsedagssången i falsk stämma (såklart jättegulligt, jag är bara sarkastisk). Ikväll skulle jag sen fira med klasskompisarna och när vi satt där på en restaurang och jag fick presenter och helt underbart gulliga kort - då fällde jag till och med en tår! Patetiskt eller vad!? Jaja. Jag skyller på champagnen.

Puss och kram på er allihop och tack för alla gulliga inlägg!
Camilla

Petite moi - som bebis.

Två dagar kvar...

2006-12-09T16:24:00.000+01:00

Världens bästa bok: ...heter "Vindens Skugga" och är skriven av Carlos Ruiz Zafón. Om det är en bok ni ska läsa i era liv så är det den här boken. Den är så fruktansvärt vacker, spännande, rolig, sorglig och så sjukt bra
så att jag dör.

Nu är det bara två dagar kvar till dess att petite moi fyller 23 år!
Vaknade idag av ett hårt knackande på min sovrumsdörr och när jag kikade ut såg mina förvånade (och rödögda) ögon tjugo bakelser stå på köksbordet, alla med en bokstav på som tillsammans bildade meningen "Happy Birthday Snouty!". Det var Mark som hade beställt dem till mig från Shanghai. Är han inte världens gulligaste så säg?! Richard och Purdy (som jag bor med) åt varsin bakelse med R och P på.
Själv åt jag utropstecknet.

Annars då? Jag var på maskerad igår. Det var Marks kompisar som hade festen och även om jag inte känner så många tog jag mod till mig, svepte en drink och bestämde mig för att gå själv. Alla gester hade fått en roll som de skulle klä sig efter och bara för att jag är svensk och blond skulle jag såklart vara Heidi - ni vet hon som springer runt i bergen och joddlar. Det roligaste är att jag faktiskt hade en sån outfit hemma eftersom min mormor brukade dansa square dance i Österrike. Men, vi har haft inbrott i källaren och det verkar som att tjuvarna också dansar square dance så klänningen är numera borta. Jag fick hyra en klänning istället, en galet kort sak som inte lämnade mycket till fantasin... Och sen köpte jag vita spetsstrumpor och satte upp håret i flätor. Är man Heidi så är man, liksom. Så det hör väl till att man ska få sneda blickar av tjejerna, hehe...

Just nu håller jag, för typ hundrade gången de senaste åren, på att packa ihop hela mitt liv i två resväskor. På onsdag flyttar jag ut härifrån och åker
till Shanghai där jag ska vara i fem dagar. Sedan blir det hem till Stockholm över jul och nyår - YIPPIE!

Tyvärr funkar inte min kamera längre så ni får nöja er med en fejkad bild...

En mycket viktig uppgift

2006-12-01T01:36:00.000+01:00

I skolan håller vi på att göra en egen tidning. Vi har delat upp klassen i två grupper, dvs två tidningar: Poker och Konspirationer. Jag hamnade, rätt likgiltigt, i nummer två. Var och en i min grupp har dessutom en egen roll, vanligtvis något med "redaktör" i titeln: chefsredaktör, featureredaktör, redaktionschef, nyhetsredaktör, designredaktör, bildredaktör osv osv... Det är inte klokt hur många redaktörer en tidning kan ha. Skulle inte förvåna mig om någon kom och sa att de var "datorredaktör" eller "kafferedaktör".

Anyway. Själv är jag fotografen.

Min uppgift är att ta kort till allas artiklar. Vi ska skriva tre st var och vi är 18 i gruppen. Jag har tagit min roll på största allvar: skickat ut mail och uppmanat folk att meddela mig om vilka foton de vill ha, gått runt med listor, bokat fotostudio på torsdag kl 14 och sålt min själ till vaktmästaren för en dyrbar kamera.
På tre veckor har jag fått TVÅ uppdrag.
Ett kort på en trenchcoat och ett på en skylt märkt med CCTV.
Japp, det är jag som är fotografen.

Annars då? Ni minns kanske att jag beklagat mig över hur dålig jag är på rubriker? Vi hade ett prov i skolan där vi skulle redigera och rubriksätta en artikel. Den handlade om en fågel som flög in i en kyrka och sprejade ner alla med fågelbajs ("dropping"). Prästen blev då helt galen och sköt ner fågeln med ett gevär han hade bakom predikanstolen. Helt sjukt. En kille i klassen satte rubriken "To kill a dropping bird". Hahaha, snacka om fullträff!

Han fick säkert högsta betyg på sin. Själv skrev jag: "Priest shot bird in church".
Men vem sjutton bryr sig? Jag är ju fotografen.

Bla bla bla bla...

2006-11-28T19:43:00.000+01:00

Nu har det som vanligt varit en av de där lektionerna när jag pratat stup i kvarten och haft åsikter om precis allting. Det är som att jag inte kan hålla tyst. Så fort jag hör någonting jag kan relatera till åker armen upp i luften och jag kan riktigt höra hur läraren suckar inombords: "inte hon igen!". Idag bad jag till och med om ursäkt. Jag sa: "förlåt att jag snackar så mycket men jag måste bara säga en sak till, jo alltså bla bla bla bla".

Sen har jag alltid värsta ångesten och tänker att jag gjort bort mig.

Annars då? Jag har exakt 1 krona i skatteskuld. Jo, det är sant. Jag loggade in på mitt skattekonto och såg det röda minustecknet. Jag, som hatar skulder, fick typ panik innan jag såg att det bara var 1 krona. Fort som tusan gjorde jag en överföring på kronan till Skattemyndigheterna från mitt bankkonto. Eftersom jag var lite sen med inbetalningen har jag för säkerhets skull även mailat dem:

Hej! Jag heter Camilla och har en fråga om min skatt. Jag hade 1 krona i skatt hos er men den har jag nu betalat. Kan ni se om jag är helt skuldfri? Tack på förhand, MVH Camilla

Kärleksproblem och vem är mördaren?

2006-11-26T15:21:00.000+01:00

Nu har Mark flyttat till Shanghai och mitt hjärta har gått sönder ännu en gång. Jag grät och skickade sms om att han inte får bli ihop med en kinestjej som typ ger honom massage och lagar nudlar. Själv kan jag ju varken eller (en gång skulle jag bjuda en annan kille på middagsdejt och lagade nudelwok vilket slutade med att jag serverade wok med OKOKTA nudlar).

I vilket fall som helst åker jag snart dit och hälsar på så nu är jag ganska så lugn. Jag har flyttat in till en snubbe som heter Richard som bor i södra London. Han är jättesnäll och rolig förutom att han har en konstig ovana att kolla på cricket hela nätterna. Cricket är typ världens tråkigaste sport.

Annars då? Jag och Zerya ägnade lördagskvällen åt att kolla påmin favoritdeckare Beck. Det gick till ungefär så här:
Zerya (efter 1 min): - Alltså värsta skumma killen det där. Så himla kall!
Jag: - Mmm.
Zerya: - Men alltså tycker du inte att han är kall?
Jag: - Mmm.
Zerya (efter 3 min): - Alltså undrar vem som är mördaren?
Jag: - Mmm.
Zerya (efter 4 min): - Vadå, vem tror du är mördaren?
Jag (suckar inombords): - Vet inte.
Zerya: - MEN GUUUUUUUD vad läskigt! Nu vågar jag inte kolla!!! Kan du berätta vad som händer medan jag håller för ögonen??

...osv under resten av filmen. Fast Zerya är så gullig så det gör inget.

Shaken, not stirred ...och mitt hjärta går sönder

2006-11-15T23:02:00.000+01:00

Veckans bedrift: jag har lyckats installera en webkamera så nu sitter jag, mamma och Ronald och glor på varandra online. De är nämligen de enda personer jag har på min Skype-lista.

Igår var jag, Mark, Jonny, Laura och Mike och såg den nya Bond-filmen: Casino Royal. Den får helt klart fem stjärnor och en Daniel Craig-dreglande Camilla. Han är så sjukt snygg så att jag nästan byter ut Hasse Aro på tronen.
Och då är det fan i mig allvar.

Var tvungen att ta upp saken med mamma över Skype:

Jag: - Det känns som att mitt hjärta ska gå sönder.
Mamma: - Men då tycker jag faktiskt att Mark är snyggare.
Jag: - Mmm... Men alltså, de går ju liksom inte att jämföra.
Mamma: - Jajaja. Har du betalat in din kvarskatt?
Jag: - Men åhhh! Jag kan inte tänka på sånt trivialt när mitt hjärta håller på att gå sönder.

Det värsta (eller bästa) är att min killes bästa kompis ser ut som Daniel Craig. Vet inte riktigt hur jag ska ställa mig till detta?

Själv ser jag inte ut som någon särskild, men lugg har jag. Jo, jag var på Toni & Guy och blev skinnad på halva studielånet när jag skulle få den. Men ska det vara lugg så ska det.

Daniel Craig är typ, nej helt säkert, snyggast i hela världen.

Fest, panik och Hasse Aro

2006-11-11T23:17:00.000+01:00

Veckans liknelse: Morfar tycker att Mark är sjukt likt Hasse Aro. Tydligen sitter Hasse uppsatt på affischer över hela stan. "- Nu förstår jag varför du fallit för Mark", kommenterar Morfar.

Precis hemkommen från Stockholm där jag spenderade sammanlagt en och en halv dag innan jag flög hem igen (förlåt kompisar, men tiden räckte inte till). Som traditionen följer reste jag hem för att agera servitris/kallskänka på Morfar Mortens årliga krabbmiddag. Inget lätt uppdrag minsann: femton 75-plusare som alla ska ha förrätt, krabba, sallad, bröd, ostbricka, äppelkaka, kaffe och kakor. Och till det snaps, vin, öl, cognac, sherry och gud vet allt. Men kul var det! Morfar var en alldeles utmärkt värd och höll i trådarna när gästerna sjöng snapsvisor och vinglade, ehum jag menar minglade. Läs mer om festen (när morfar återhämtat sig) på Morfars blogg.

Det var sjukt stressigt för mig att åka till Stockholm. Jo men allvarligt. Jag hade en uppsats att lämna in samma dag, en som var typ 40% av mitt betyg. Men när klockan var sex på morgonen och jag suttit uppe hela natten för att skriva - och jag var fortfarande inte klar! - ja då fick jag smått panik. Klockan nio satt jag på tunnelbanan på väg till skolan och försökte hysteriskt knåpa ihop en slutsats med laptopen i knät. Väl framme kastade jag mig in i biblioteket, skrek åt mina snälla klasskompisar att jag "verkligen inte har tid att prata med er nu!!!", printade uppsatsen, kutade till inlämningsstället och sprang vidare till tunnelbanan mot flygplatsen.
En halvtimme innan planet skulle gå kom jag fram. Puh!

Annars då? Jag har fruktansvärd migrän och har legat på sängen i timmar med en kall handduk på huvudet. Sen har jag fått ALLA Beck-filmerna av en hemlig person och planerar att se en per dag i sexton dagar framåt. Det jag mest är ute efter är att se om Gunvald får ihop det med hon tjejpolisen. Gunvald spelas ju som bekant av Mikael Persbrandt, som jag gillar för att han är lik Hasse Aro - som jag ju gillar ännu mer.

Jag vet vad ni killar är ute efter...

2006-11-07T12:05:00.000+01:00

I vanlig ordning vaknade jag tio minuter innan jag var tvungen att gå för att inte komma för sent till skolan.
Jag kastade mig in i duschen.
Drog på mig de kläder som låg framme (hälften gårdagens).
Slängde ned tandborsten i väskan.
Kutade ut i korridoren och förbi receptionen i vild panik.
Sprang ned i tunnelbanan och trängde mig i det överfulla tåget.
På pricken 9.59 var jag framme vid Northwick Park.
På pricken 10.00 piper det till i min mobil och jag kan läsa sms från Debbie i klassen: "Don't bother to come, lecture and seminar cancelled".

Så nu sitter jag i biblioteket (bilden till höger) och har precis varit med om ett halventusiastiskt raggningförsök av killen bredvid mig. Som vanligt hade jag glömt adaptern som gör att jag kan koppla in min svenska datorladdare i en engelsk kontakt. Så jag tog spetsen av en penna, lirkade in den i kontakten, tryckte upp spärren och pressade in min laddare (OBS! Prova inte hemma - ni kan få typ en miljon watt i er och det vill jag helst inte vara ansvarig för). Det brukar funka, men idag tog det stopp.

Killen bredvid: - Jag kan hjälpa dig. Sådär, nu borde det funka.
Jag: - Åh, tack!
Killen bredvid: - Så...ehum...du har inte lust att träffas någon annan dag?
Jag: - Ehum...alltså jag har en pojkvän, så...
Killen bredvid: - Aha. Men jag menar bara som en kompis alltså. Vi kan ta en fika eller något?
Jag: - Yeah right. Så där säger ni killar alltid. Först en fika och sen kommer ni där och vill ha mer. Jag vet hur det funkar!

Sen kom jag på mig själv med att låta som en bitter, konverterad lesbo (eller något), så jag la ned.

På resande fot, praktgräl och så (typ) en brand

2006-11-05T21:59:00.000+01:00

Veckans pinsammaste: när jag kom att tänka på när Robinson-Leif sa "Vet hut ta mig faaaan!" och började gapskratta hysteriskt på tunnelbanan
i rusningstrafik.
Veckans förlåt-om-jag-skryter-men-man-måste-ju-göra-reklam-för-sig: un nouveau article de petite moi.

Nu är det sjukt längesen jag bloggade. Har bara haft mycket att göra - och har fortfarande. Men får väl hoppas att någon enstaka person fortfarande läser min blogg...

Kom precis hem från ett ställe som heter Calcot Spa som ligger någonstans i England som jag inte vet namnet på. Jag fick min första ansiktsbehandling (visserligen somnade jag men ändå) och badade i en sånt där hett bad som står utomhus. Allt var fantastiskt förutom att jag satte igång ett praktgräl med Mark på vägen hem för att han inte sympatiserade mer med en tjej i en bok som jag läste. Sjukt - det var ju jag som läste boken liksom. Men jag kände liksom han borde sagt typ "men guuud det är ju helt fruktansvärt" och sedan ta mina händer i sina och föra en djup konversation om livet och smärta och whatever. Men han verkade mer intresserad av sportbladet.
Typiskt killar.

Väldigt pittoreskt - på Calcot Spa.

Annars då? Jag har flyttat till Bayswater som ligger lite mer i city än Clapham. Jag och Mark ska bo här till dess att han flyttar till Shanghai, och då får jag ta mitt pick och pack och flytta in hos hans kompis Richard ett tag. Suck. Jag känner ingen trygghet. Det känns som att jag bara flyttar runt hela tiden, vilket jag ju gör. I alla fall, stället är fint förutom att jag lyckats sätta igång brandlarmet två gånger. Andra gången kom killen i receptionen upp och sa med allvarlig stämma:
- Du MÅSTE verkligen lära dig att sätta på fläkten.
Som att jag vore typ tre år.

Vidare har jag varit i Shanghai med Mark för att hitta en lägenhet till honom. Sjukt häftig stad men tyvärr (eller tack Gud, beroende på hur man ser det) köpte vi hela första säsongen av Prison Break och sen kunde vi knappt slita oss från TV:n under resten av resan. Men, vi hittade ett coolt hus till honom à la äkta kinesisk stil och ett par Nine West-stövlar till mig som jag sedan hittade på rea för halva priset i London. Jag blev helt vit i ansiktet och började svettas när jag såg dem. Snacka om tragedi.

Gud vilket tråkigt blogginlägg, bara en massa saker radade upp efter varandra. Det får bli bättre nästa gång. Kraaaam på er!

Till världens bästa mormor

2006-10-17T22:00:00.000+02:00

Idag är det en speciell dag. En dag som många, många personer kommer ihåg. Min mormor, Maj Björkman, skulle fyllt 81 år.

Det är konstigt, för jag minns inte min mormor som "Maj". Hon är ju mormor liksom. Men när jag tänker på saken så skulle hon inte kunnat ha ett mer passande namn än "Maj". Maj som i årets första solstrålar. Maj som i att ha hela sommaren framför sig. Maj som i värme. Maj som i majblomma. Maj som i årets bästa månad.
Min mormor var alltihop. Hon var glad, sprudlande, rolig och hade alltid ett leende på läpparna. Hon var omtänksam, snäll och gullig. Hon var smart, cool och höll fester som det talades om i åratal. Hon var bäst klädd i hela vänskapskretsen. Och hon var världens bästa mormor.

Jag har många minnen av mormor, men ett av dem är extra tydligt. Det var när jag var 15 och vi bestämt träff på stan för att handla kläder till mig. Mormor tog med mig till NK, Stureplan, Biblioteksgatan och en massa fina butiker med söta kappor, väskor och handskar. Men, det enda jag ville ha var ett par gympabyxor av märket Nike, även sk "kickersbyxor" i mörklått galontyg - för att matcha mina buffaloskor. Gräsligt, jag vet. Men mormor tittade bara på dem, log glatt och sa: - "Ja men då tar vi dem!"
Hon tyckte säkert att byxorna var hemska. Men varje gång hon såg mig i mitt nya älsklingsplagg (den enda gången jag tog av mig dem var när de behövde tvättas) log hon lika varmt och sa: "Åh, vad fin du är!"

Mormor, jag tänker på dig. Du är fortfarande världens bästa mormor. Och jag älskar dig enormt.
Kramar Camilla

Hjärtesorg och jag är sämst av alla

2006-10-09T09:29:00.000+02:00

Jag har inte uppdaterat bloggen på typ hundra år. Varje dag har jag tänkt: nu måste, måste jag göra det. Men ni vet hur det är när man måste göra något - man gör det inte. Anyway, here I am och jag hoppas att jag i alla fall har en eller kanske två besökare kvar. Det har hänt en hel del sen sist, här kommer en liten uppdatering:

Shanghai
Mark ska flytta hit för att jobba. Om exakt en månad. Han ska stanna i ett och ett halvt år och jag håller typ på att dö av hjärtesorg. Vi åker dit om en vecka för att leta lägenhet till honom. Blä. Jag hatar Kina. Jag hatar, hatar Kina.

Skolan
Har jag börjat och det är väl sådär. Fast kul med en massa nya kompisar i klassen. Förra terminen hade jag sisådär en och en halv kompis. Några i klassen är dock idioter. Förra veckan gjorde vi layout. Vi fick sätta upp våra alster på väggen och jag var grymt stolt över mitt.
Läraren: - Vilken tycker ni är sämst av alla här?
Tystnad.
Läraren: - Kom igen då! Vilken är sämst?
En tjej harklar sig och pekar på min.
- Den där. Den där är sämst av alla.
VA?! Jag blev så arg att jag såg rött. Tjejen måste sett mig för hon ursäktade sig snabbt:
- Alltså det är bara för att bilderna är placerade över varandra!
- Men åhh!! fräste jag. Det är ju meningen. Ser du inte det där Elle-uppslaget på väggen? Det är likadant där. Magasinlayout brukar se ut så!

Det kändes som att jag fick sista ordet men jag vet inte?

Jobbet
Jag har startat en egen firma. Fick inte igenom något av mina superba namnförslag Milla Media, MillMedia, CaMedia (alla var upptagna!) så det fick bli tråkiga Camilla Björkman Enskild Firma. Vad jag gör? Säljer frilansartiklar. Jag har hittills sålt fem stycken. Grejen är att jag inte fattar hur mycket skatt jag ska betala in. Jag bara spenderar. Suck.

Annars då?
Jag har varit på bio och sett The Devil Wears Prada och fick smått panik över mina kläder. Jag har anställt Johan D som min personal shopper så förhoppningsvis kommer jag snart att se ut som hon i filmen.

En het romans och en utflykt i det gröna

2006-09-26T00:20:00.000+02:00

Det märks att Johan D är i stan. Ingen är som han när det gäller att ha samma sjuka humor som jag. Roligast var den gången vi två gjorde en profil till Zerya (utan hennes vetskap) på Lunarstorm. Profilen hette PartyZerya och var en riktig tönt med stora glasögon och potatisnäsa (vi la in ett fejkat kort). Hon hade en egen gästbok och dagbok, där hon berättade om dagens små strapatser.
Jag och Johan uppdaterade i stort sett varje dag. Snabbt växte "nördkulten" kring PartyZerya: en pojkvän behövdes och Per-Evert skapades. Sedan krävdes ett svartsjukedrama, och nördbitchen Inga-Britt gjorde sin entré i lunarvärlden. Den riktiga PartyZerya tyckte inte alls att det var särskilt kul (ganska förståeligt) och till slut tappade vi väl intresset också. Fast jag undrar än i dag vad som hände med de där profilerna. Finns de kvar? Är PartyZerya och Per-Evert fortfarande tillsammans?

Anyway, jag och Mark har varit ute på den engelska landsbygden över helgen. Vi strövade runt i fårhagar, bodde på Bed&Breakfast, träffade en massa original (bl a en känd tonårsboksförfattare på flykt) och åt traditionell husmanskost på urgamla publar. Jag fick också göra det jag gillar allra mest: springa över fälten som Maria i Sound of Music och skråla "The Hills are alive!!". Wonderbart.
Här ser ni lite foton:

Vänster: Mark bankar isär en krabba. Höger: jag springer med mina vänner fåren.

Vänster: på landet har gässen företräde. Höger: jag i naturen.

Vadå knyta kontakter?

2006-09-22T19:46:00.000+02:00

Igår var det första kvällen med gänget efter sommarlovet. Jag, Zerya och Johan D (som äntligen flyttat hit för att plugga på coola St Martins - yippie!) skulle dricka vin och praaata men det slutade med utgång på London Fashion Week för att dansa till en grym DJ och - som Johan sa - "knyta kontakter". Det vill säga, Johan hoppar fram till DJ:n/designern och skriker:

- Hey! Är du Tom xxxx?! (kommer inte ihåg namnet)
- Öh? Tom Jones?
- Nej! Tom xxxx?
- Jaha. Nej, det är inte jag.
- Nähä. Hejdå då.
Så mycket för att knyta kontakter.

Annars då? Idag har jag och Mark båda jobbat hemifrån. Kl 12 tog vi en paus för att gå ut och äta lunch på ett fiskställe som vunnit pris för "bästa budgetställe i London". När vi valt ett fiskhuvud var ropade kassören glatt:
- Jaha! Då blir det £39 (= 546 kr).

Öhh budget?! Jag svalde nervöst, drog fram kortet och förbannade att jag sagt att jag skulle betala för lunchen. Som visserligen var fantastisk, men ändå. Fast efteråt såg jag att Mark smugit ned pengar i min väska. Puh.

Och så lite reklam: Mina petites guider till London går numera att ladda ner på Aftonbladet.se. Gå in här och här för att ladda ner dem (du måste vara Plusmedlem vilket kostar 19 kr MEN då får du ladda ner hur många guider du vill under en månad).

Reklam, reklam...

Ett ögonblick, Snouty!

2006-09-19T23:26:00.000+02:00

Hej Snouty, Camillas älskade mjukiskanin, hur står det till?
- Tjenare tjenare. Faktiskt är det sådär, jag känner mig stressad. Har flängt runt alldeles för mycket den här sommaren. Dessutom höll jag på att fastna i tullen för att jag inte har fixat ett pass än. Jag säger bara: passkontrollanter alltså!

Ojdå! Men har du inte gillat att vara i Sverige?
- Nja. Det var väl kul att träffa släktingarna och så, men mjukdjuren i Camillas rum var ju bara för mycket. Snacka om überlantisar.

Lantisar?
Ja herregud. De fixade ett välkomspartaj för mig, när Camilla somnade i vardagsrummet. Vilket skämt! Det enda vi gjorde var att hoppa i sängen. Ingen skumpa fanns det heller. Inte ens ett glas vitt! Det märks att vi inte är av samma material. Jag säger bara: syntetnördar!

Var det ingen som du gillade?
- Tja. Ehum...skulle väl vara den där Snobben då. Han var ganska charmig faktiskt.

Bara ganska? Det ryktas att det gick rätt hett till på sänghyllan?
- Hmfr. Inga kommentarer.

Så det är fortfarande Vindögda Älgen som gäller hemma i London?
- Nä vet du vad. Han är dumpad för länge sedan. Nu är jag singel och råfeminist.

Var det kanske bra ändå?

2006-09-18T09:02:00.000+02:00

Nu, efter att jag sovit på saken, ser läget lite ljusare ut. Trots allt är det lite spännande med en ny regering. Egentligen var det mest att jag hade dåligt samvete gentemot mamma, för att jag gått emot traditionen och röstat höger för första gången i mitt liv (har visserligen bara kunnat rösta två gånger men ändå).

Om inte annat fick jag ett inlägg av Abbe, för första gången på typ ett år. Så något var väl segern värd:)

Vad har jag gjort?

2006-09-18T00:02:00.001+02:00

Jaha. Då var det avgjort. Högern vann.
Högern vann med hästlängder och petite moi, jag hjälpte dem på vägen.

Fan vad jag ångrar mig.

Det var inte förrän jag fick ett sms från Lotta ("högern vinner!!!") som jag insåg vad jag gjort. Trodde knappt att det var sant och var tungen att gå in på Aftonbladet.se för dubbelkolla. Och där stod det, svart på vitt. Vi hade fått en ny regering.

Grejen är att jag egentligen tror att det är rätt bra, med ett regeringsskifte. Och det kändes bra när jag gick i från vallokalen. Men det är som det är - gräset är grönare på andra sidan. Och ibland när man får som man vill, ja då inser man vad man förlorat.
- Nu kommer ingenting att bli som förut. Ingenting.
Suckade jag till Mark.

Och sen:
- Jag skulle aldrig röstat på Folkpartiet.

En livsnödvändig sak

2006-09-16T22:32:00.000+02:00

Det är lördagskväll och jag sitter ensam i Marks lägenhet. Det brukar bli sådär första dagen jag är i London. Orken liksom rinner ur en. Så många intryck och folk och byggnader och...det blir för mycket. Dessutom har jag hemlängtan.

Anyway, idag såg jag Primrose Hill (en park där man kan kolla ut över hela London = ingen vidare utsikt) för första gången. Det var jag och min italienska kompis Lissie och sen hängde vi i Regents Park resten av dagen. Lissie, som är världens sötaste, sminkar sig ingenting.
- INGENTING?! utbrast jag.
- Nää. Jag gillar mig själv som jag är. Och om en kille skulle tycka om mig mer för att jag har mascara - ja, då klarar jag mig faktiskt utan den killen.

Dagens sanning. Men vem sjutton tänker så?
Själv går jag ingenstans utan mitt rouge.

Det var tider det...

2006-09-15T17:39:00.000+02:00

Jo, en bild säger mer än tusen år (se tidigare inlägg), men igår - när jag mest av allt behövde det - hade jag ingen kamera. Den lider ju fortfarande sviter av att ha blivit dränkt i kräftspad. Suck. Anyway, det var jag, Lotta, Martina, Abbe, Martin, Fanny och Mr Lee och så en hel del till som festade loss under kvällen. Några av oss gick till Stockholms Nation där en av sommarens roligaste utekvällar ägde rum. Den slutade som vanligt med "efterfest" hemma hos Lotta, där jag lurade i Lotta att Martin B skrikit "jag HATAR smurfarna!!!" till oss, för att vi väckte honom.

Suck. Det är Uppsala-tider. Jag vill inte åka tillbaka. Jag vill stanna här i hela mitt liv.

Förresten har jag varit och röstat. Fattar inte folk som inte vill tala om vad de röstar på - jag tycker att man ska vara stolt över sin röst! Jag tog Folkpartiet i riksdagsvalet och sen Sossarna i de andra (för att mamma ska bli glad).

Nu går mitt plan om två timmar och taxin väntar utanför. Skriver mer från London. Kram!

En bild säger mer en tusen ord

2006-09-12T12:09:00.000+02:00

Jag har bytt bild i presentationen till höger. Egentligen gillade jag den andra mer, men som mamma Kajsa så klokt säger: ibland måste man våga förändra sig. Dessutom tycker jag att min nya hatt är cool.

Nu till en viktigare fråga: Beck-filmerna. De sänds ju varje söndag på Fyran och jag är numera fast. De är alltså ba sååå grymma! Däremot undrar jag: kommer Alice och Gunvald att bli ihop?

Anyway, här kommer foton från helgen:

Vänster: Mark framför Slottet. Höger: vi på Skeppsbron.

Vänster: Johanna, Emma och Andrea. Höger: Jag, Lotta, Emma, Frida och Johanna.

Vänster: världens finaste kort på Lotta och Abbe. Höger: Lotta och jag.

PICTURE: MARK DARBON

Hur gick det sedan?

2006-09-11T01:14:00.000+02:00

Puh. Familjeträffen gick bra. Förresten: den gick jättebra. Jag har både en artig kille (som kom med choklad till mamma) och en familj som kan uppträda normalt när det gäller.
- Du blir så lugn när du är med honom. Lugnare än du brukar vara.
Sa mamma Kajsa och såg ut som att hon sålt smöret för dubbelt pris.

Lugnt var det i alla fall inte igår när hela gänget samlades hos Andrea och Johanna för ett äkta svensk "pre-party". Jag, som kommit för sent till Systemet hade varit tvungen att "låna" från familjens lager. Vilken besvikelse. Efter att ha noga inspekterat barskåpet (en hylla i skafferiet) packade jag en Konsum-påse med:

1 två år gammal bag in box med vin som räckte till ca ett glas
1 flaska tre år gammalt dessertvin (som jag fick lämna tillbaka eftersom det tydligen var Ronalds jättedyra)
1 Xider
1 flaska vitt vin som jag fick när jag tog studenten för fyra år sedan
1 flaska årgångschampagne (present från Mark)

Det enda som funkade att dricka var cidern och champagnen. Vinet stank lång väg.
Efter att Lotta fått Mark att snusa (försökte avstyra det hela men Lotta hade den där glansen i ögonen som hon får när hon kommit på ett hyss så det var omöjligt) diskuterade vi politik.
Vi kom fram till att Leijonborgs polare inte gjorde något fel i att logga in på Sossarnas intranät. A war is a war liksom.
Tänkte vi och drog till Caféet.

Mark och mamma - ett radarpar. Läs mer om familjeträffen på Morfars blogg.

Första familjeträffen - bör man oroa sig?

2006-09-07T01:36:00.000+02:00

Det finns inget bättre än en riktig tjejkväll. Sorry killar, men så är det.
Idag var det jag och syrrorna Helena och Susanne som analyserade vänskap, killar och hångel. Jag vet inte riktigt i vilken ordning men tror att kontentan blev typ: var öppen med dina känslor (stoppa pressarna! vi har kommit på livets stora gåta!!!).

Apropå kärlek så kommer min stora sådana hit i morgon från London. Han ska hälsa på över helgen och träffa La Grande Familia för första gången. Ok, jag har passerat åldern då man tycker att päronen är pinsamma för att de har skumma kläder (inga paralleller dragna, ehum) men lite pirrigt är det. Jag menar, han tycker redan att jag är knäpp - vad ska han då tycka om familjen? Eller är jag värst av oss?

Nä. Carro är, såklart. Det jag är mest nervös över är att hon ska starta ett bråk med personalen på restaurangen vi ska gå till. Eller berätta pinsamma saker om mig som barn, typ att jag var en kicker eller hade tics i armarna. Eller översätta ID-kort med "leg" (ja, har hänt)*.

Men nä förresten. Jag är stoltast i världen över min syster.
Och min mamma fast hon har skumma kläder ibland. Oops, inga paralleller dragna.

Påminner inte mamma Kajsas hår lite om Marges - fast rött?

*Carro förklarade för en amerikan hur jag, som då var 16 år, kom in på den glamourösa nattklubben Kicki's: "- She has borrowed my leg!"

Jag är en cirkel - en cirkel med ångest

2006-09-06T01:07:00.000+02:00

Veckans bedrift: Andrea har fått praktik på en cool reklambyrå, Emma har kommit in på handels och Frida på teknisk fysik. Jag? Jag har fått en mobilräkning på 3000 spänn. Så går det när man sitter och ringer till pojkvännen från sin svenska mobil - i Kina.

Idag var en ångestdag med stort Å. Jag gick upp kl 9 och kände mig duktig, åt frukost – och somnade om. Kl 12 vaknade jag, helt panikslagen, och insåg att jag sovit bort halva dagen. ”Jag har sovit bort halva dagen!!!” tänkte jag hysteriskt och var nära på att ringa till mamma och ventilera min ångest. Men, jag lyckades stålsätta mig och upprepade mantrat från senaste numret av MåBra: ”Camilla, det är ok. Du får sova till 12 om du
vill. Det är ok”. (Alltså det stod inte mitt namn i MåBra men det stod att man ska upprepa ett lugnande mantra)

Då mådde jag lite bättre och gick och köpte ett par skor. När jag sen mötte upp Syster för tacos på Kungshallen hade vi mycket att diskutera:
Hon: - Alltså, jag är liksom en fyrkant och du en cirkel.
Jag: - Mmm…eller alltså, hur menar du då?
Hon: - Jo alltså jag har ju värsta sifferminnet, kan ju komma ihåg telefonnummer och så utan problem. Det kan ju inte du. Och du har inget lokalsinne. Men å andra sidan är du trevlig och omtänksam mot alla. Det
är ju inte jag.
Jag: - Aha…

Väl hemma kände jag ångesten sätta in igen. Och den här gången kom mamma inte undan.
Mamma: - Nä men Millan, nu får du inte tänka så.
Jag: - Suck. Du tycker att jag är jobbig. Du tycker att jag är jobbig och bekräftelsesökande.
Mamma: - Hm.
Jag: - Erkänn.
Mamma: - Hm…hm...godnatt och sov så gott nu.

En nära-döden-upplevelse

2006-09-03T11:01:00.000+02:00

Nu var det tre veckor sedan jag bloggade - det måste vara rekord. Anledningen? Jag har varit i Slovenien och i London, men...jag har heller inte haft någon lust. Sorry, men så är det. Har haft världens lugnaste, skönaste dagar och datorn har inte lockat så där jättemycket.

Så hur var Slovenien? Underbart! Vi var i de slovenska alperna, vid en sjö som heter Bohinj. Det är en spegelblank, klarblå sjö som ligger i ett naturreservat. Runtomkring sträcker sig snötäckta alptoppar och så är det alldeles knäpptyst. En dag var vi ute och paddlade kajak i fyra timmar. Av någon anledning föll jag i tre gånger. Jag fastnade i ett träd som liksom stack ut i vattnet. Jag plus kajaken satt fast under vattnet, vattnet var iskallt och jag kunde bara inte ta mig loss. Panik!!! Till slut var det dock som att min levnadsinstinkt tog över - och jag vräkte mig ur kajaken med all min kraft. Mark? Han bara skrattade.
Men, förutom nära-döda-upplevelse var resan sjukt kul. Vi var ute i naturen, vandrade, cyklade och åt helgrillad gris.

Annars då? Vi var ute ett stort gäng på Abbes landställe för att fira hans födelsedag. Lotta drog upp en fisk och bröt till och med nacken av den. Respekt.

En annan grej att fira är att jag och Mark träffades på Café Opera för precis ett år sedan. Ni kan läsa om händelsen här ("Miljonvinster, Svullo och hur man bjuder ut en tjej"). Ett firande som resulterade i att jag fick världens största blombud.
Själv skickade jag en ko som håller i ett hjärta.

Vänster: Sjön Bohinj (och jag och Mark). Höger: sjön Bled som ligger en bit därifrån.

Vänster: Gänget (utom Mark), som var där. Höger: George, jag och Jono på vandring.

Vänster: vi äter helgrillad gris (hela grisen hängde på ett stort spett). Höger: i huvudstaden Ljubljana

Jag - en skvallerbytta?

2006-08-18T00:57:00.000+02:00

Morfar Morten tycket att folk inte lämnar tillräckligt många inlägg i hans blogg.
- Du måste göra reklam för den på andra bloggar, menade jag. Skriv typ "hej jag heter Morten och har en blogg". Kanske folk i din egen ålder som har bloggar skulle vara intresserade?
Sen kom jag på att det nog inte är så många som bloggar vid 82 års ålder. Alltså: lämna ett inlägg på morfars blogg HÄR.

Så igår var det jag och Hanne som var på restaurang BYN. Hannes kille Daniel, som skulle recensera stället för Nöjesguiden, lär skriva något mer sofistikerat men jag nöjer mig med att säga att det är typ världens bästa restaurang. Jag söp två glas cider och klagade på att jag som vanligt var familjens svarta får. Vi hade nämligen ett litet bråk mellan familjemedlemmarna. Det gick till så här:

Familjemedlem 1 ringer mig och frågar med silkeslen röst om jag sagt en viss sak till Familjemedlem 2. Jag nekar stenhårt trots svagt minne av att jag råkat slänga ur mig någonting i förbifarten. Familjemedlem 1 börjar gasta om att jag ljuger för hur kunde Familjemedlem 2 annars veta om det och bla bla bla jag är en skvallerbytta etc etc. Kränkt lägger jag på luren och messar Familjemedlem 2: "Har du sagt det där till Familjemedlem 1?!?!"
Sen började alla skicka långa anklagelser via sms och mail. Det är nämligen så vi sköter bråken i Familjen Björkman.
Jag drog till med ett iskallt "Känner mig oskyldigt anklagad" och kände mig rätt nöjd.

Hur det slutade? Tja, vi slöt fred på samma sätt som vi alltid gör: Familjemedlem 1 (som började allt) deklarerade att "hon inte orkade med allt det här tjafset och nu ska jag baka kanelbullar".
Jaja, baka dina kanelbullar du. Själv drar jag till London för en kortare visit - och sedan bär det av till Slovenien! Skriver mer så snart jag kan. Puss på er.

PS till familjemedlemmar som känner igen sig: ni vet att jag älskar er över allt annat i hela universum.

Discovery channel eller pornografi - om kunden själv får välja

2006-08-13T22:39:00.000+02:00

Veckans olycka: jag var på kräftskiva och hittade, på morgonen, min splitternya digitalkamera flytandes i kräftspadet. Trots att vi la den på tork har den slutat fungera och – ännu värre – stinker den av kräftor.

Dagens middagskonversation (framför TVn) handlade om att Mamma Kajsa och Ronald köpt Viasat Kabel-TV – men lämnat tillbaka lådan efter en dag. Anledningen till inköpet var att Ronald ville kolla på Discovery Channel efter kl 12 på natten, vilket telefonförsäljaren lovade att han skulle kunna göra. Dessutom skulle han kunna välja på sex olika typer av Discovery Channel.

Men när mamma kopplade in Viasat-boxen och slog på TV:n kl 1 på natten visade det sig att de sex kanaler han syftat på snarare var sexkanaler.
- Jag blev helt chockad, säger mamma Kajsa. Här beställer vi Discovery Channel och får pornografi! Nej vet du vad, vi skickade tillbaka eländet.
Men hade ni inte brutit ångerrätten i och med att ni kopplat in lådan?
- Jo, men jag ringde upp och förklarade läget. Jag sa att allt det där "pumpandet" var ju bara för mycket. Vilket de också förstod, som tur var.

Annars då? Jag har kladdat ned en bok som mamma lånat hem från bokcirkeln på jobbet: Tre Röda Näckrosor. Hon upptäckte matfläckarna (eller krämfläckarna eller vad det nu var) och skrädde inte orden när det kom till att berätta exakt vad hon tyckte om mitt beteende:
- Kan du inte ta i NÅGONTING utan att kladda ner det!? Jag visste att det här skulle hända! Vad ska jag nu säga till bokcirkeln, va?!

Grejen är att boken ändå inte var särskilt mycket att hänga i julgranen, vilket jag kränkt upplyste min mor om. Dessutom kom det fram att hon som ägde boken ändå slutat på mammas jobb.

Om det ändå varit en kräfta i glaset - och inte en kamera i kräftspadet.

Jag är svartsjuk på Carolina Klüft

2006-08-11T19:05:00.000+02:00

Jo det är sant.
Min mamma har nämligen hittat sin nya dotter. Hon sitter och glor på varenda litet sprinterlopp tjejen deltar i samtidigt som hon strör kommentarer om "Carros" hälsa, skador, familj, kille, Carola-dans och bla bla bla.
- Hon är absolut dopad, muttrar jag surt.
Jag är svartsjuk så att det skriker om det, där jag sitter bredvid i soffan med en godispåse i handen och otränade lårmuskler. Och önskar att jag också var hela Sveriges - och min kära moders - favorit.

Vilket är ganska så omöjligt - med tanke på att minnena från Mini-Olympiaden i lågstadiet fortfarande plågar mig om nätterna (och framför Carro-loppen). Särskilt det året då lilla knubbiga jag tävlade i grenarna längdhopp och kast med liten boll.
Hur det gick? Tja, jag hoppade knappt en meter långt. Och bollen lossnade på något sätt inte från handen och kastades rakt ned i backen - 10 cm från mina egna fötter.
Jag minns fortfarande susningen som gick genom publiken.

Och jag då? Jag gjorde vad jag var bäst på. Köpte Daim i kiosken och satte mig på gräset för att kolla in syrran som kammade hem guld i varenda gren.

Livet är tufft.

Hörru Carro - det är min mamma!

Svartsjukedrama och det är alltid tjejens fel

2006-08-10T12:52:00.000+02:00

Dagen började med ett svartsjukebråk. Mark messade för att säga att han gjort om designen på sin hemsida. Jag gick såklart in för att kolla - och vad är det första jag ser?! Ett foto med honom och en tjej - inne på en toalett! Nä nu!!! Lackade självklart ur och messade tillbaka "what the hell are you doing on the toilet with another girl?!".

En sekund senare pep det till i min mobil:
- Jag var inte inne på toaletten. Jag stod utanför i korridoren!

Va?! Det är ju ännu värre! Att han stod utanför och tog kort in på toaletten som någon himla blottare.
- Så du menar alltså att du stod utanför i korridoren och tog kort IN PÅ tjejtoaletten som nån himla blottare?! vrålade jag när han ringde.
- Men snälla rara Camilla, det var på skämt. Vi var ett stort gäng som tog en massa skämtkort. Jag känner henne.
- Jaja, surade jag. Sa du att du hade flickvän?

Herregud. Som att killen ska stå och vråla in på toaletten när han tar ett kort på sin kompis: "bara så att du vet så har jag flickvän!!!".
Jag måste verkligen skärpa mig.

Grejen är att jag nog egentligen var avundsjuk på hans nya, coola hemsida. Den är mycket snyggare än min, skrikigt rosa, blogg. Men det kunde jag ju inte säga. Då var det bättre att skylla på tjejen.

Det är ju alltid tjejens fel.

Ny hemsida i etern

2006-08-09T14:15:00.000+02:00

Jag gick alltså och la mig kl 08.30 - i morse. Mamma Kajsa steg upp och var halvt hysterisk:
- Detta är inte normalt, Camilla! Du måste ta tag i det här. Så här kan det inte fortsätta!

Ok, det har hänt tre gånger på ett år att jag stannat uppe hela natten. En gång var det för att jag gjorde en hemsida, vilket jag tålmodigt förklarade för henne:
- Jag stannade uppe hela natten för att jag gjorde en hemsida. Det var nödvändigt, webmakare jobbar inte dagstid.

En annan person som äntligen tagit sig i kragen och gjort en hemsida är min kille Mark. Klicka här för att komma dit och se alla våra foton från Ibiza.

Killen har gjort en hemsida.

En sömnlös natt - och ond, bråd död

2006-08-09T06:17:00.000+02:00

Vad gör man när man lider av insomnia?
Nada - det går nämligen inte att bota.
Jag har provat allt: räknat får som hoppar över en hage, drömt min vanliga dröm att jag vinner 40 miljoner och skrivit ett kärleksbrev som jag sedan raderat för att det var så töntigt. Ingenting har hjälpt. Alldeles nyss klev Ronald upp (han är morgonpigg) och kikade in i mitt rum:

Han: - Men tokstolla! Har du inte sovit en blund i natt?
Jag: - Nä. Jag lider av insomnia.
Han: - Aha. Jaja. Du har två uppgifter i dag: 1. Köpa maskindiskmedel. 2. Köpa bryggkaffe. Ibland får man tre kaffepaket för specialpris. Då kan du köpa det. Kaffet är nämligen slut.

Så går konversationen hos familjen Björkman/Högberg kl 6 på morgonen.

Annars då? Idag, eller rättare sagt igår, träffade jag Zerya och vi analyserade som vanligt de två viktigaste ämnena i våra liv:
1. Våra journalistkarriärer. Zerya har producerat radio på P3 under sommaren (kolla in exempel om schlagertrötta bögar här) vilket är grymt coolt.
2. Vad våra gamla klasskompisar gör nu för tiden. Tydligen har Ulf blivit värsta baben, vilket också är rätt coolt.

Sen invaderade vi Kattis kök, som ju är hemma från La Paris (Kattis alltså - inte köket). Hennes familj har en elektrisk flugsmälla. Den ser ut precis som ett badmintonracket men består av elektriska trådar som bränner den stackars flugan till döds. Kattis förklarade detaljerat hur det ibland uppstod som små gnistor om flugan.
Jag rös och försökte att inte tänka på reinkarnation.

En cool brud - som kan dödshota

2006-08-08T00:53:00.000+02:00

Dagens mamma Kajsa-kommentar: "- Om vi ska hyra film vill jag se Walk The Line. Den ska tydligen handla om line dance." Hm. Bortsett från det faktum att min kära mor vill se en film om linedance så skulle nog Johnny Cash blivit ganska så förolämpad.

Dagen började med att jag råkade peta mig i ögat med en klick bedövningssalva på fingret. Mitt öga var smått bedövat i en halvtimme. Nostalgiskt påminde det mig om när Andrea hällt aceton (nagellacksborttagning) i en Sprite-flaska, varpå jag tog en rejäl klunk.
Det var tider det.
Jag klarade mig dock, vilket jag gjorde idag med. Däremot roade jag mig med att sätta salvan på olika ställen på mig själv och sedan nypa hårt för att kolla om det gjorde ont. Det gjorde det - salvan var inte så stark.

Annars då? Jag har ägnat hela dagen åt att sträckläsa Nobels Testamente, Liza Marklunds senaste bok om Annika Bengtzon. Och den var ju bra såklart, som vanligt när det kommer till hennes deckare. Men grejen är: ni vet hur det är när man läst en bok och man efteråt känner sig precis som hjälten i boken?
Så är det nu. Jag känner mig precis som Annika. Jag har förvandlats till en cool brud med två ungar och en otrogen make - dessutom med en fling på konkurrentjournalisten Bosse och en förmåga att säga "fuck!" i tid och otid. Jag kan hota att döda en sexåring och jag kan lätt golva grannen till marken.

- Jag kan inte se filmen förrän i morgon, säger mamma Kajsa i diskussionen om att hyra en DVD.
- Nähä. Men då får du hala upp plånkan, säger jag stenhårt. Jag lyxpröjsar inte för en rulle i två dagar bara för att du har bokslut.

För att inte tala om mitt språk.

Det är jobbigt att inspektera

2006-08-06T22:47:00.000+02:00

Jag: - Hallå mamma!? Lyssnar du överhuvudtaget på vad jag säger?!
Mamma: - Ja. Men jag är trött. Fruktansvärt trött.
Jag: - Varför? Är det något fel på dig?
Mamma: - Men Camilla! Vi har faktiskt byggt veranda i två hela dagar, från tidigt på morgonen till sent på kvällen.
Jag: - Aha.

Senare...
Jag: - Så vad är din roll då? I verandabyggandet?
Mamma: - Ja alltså, jag fungerar ju mest som någon sorts inspektör. Jag inspekterar bygget.

Jo. Det måste vara extremt jobbigt att inspektera en veranda.

Pank & utan grönsakserfarenhet - livet ser dystert ut

2006-08-06T02:36:00.000+02:00

Efter att ha köpt en flygbiljett till Ljubljana i Slovenien (Marks mamma har ett hus där) och fått kortet nekat i affären fick jag, på mamma Kajsas inrådan, sätta mig ned och skriva en budget. Den såg inte munter ut, kan jag avslöja. Så här började den:
Intäkt: 98 kr

Sen ville jag inte fortsätta för jag ville inte riskera att bli deprimerad. Den slutsatsen jag kunde dra av min korta budget var i alla fall att jag behövde ett jobb, och det snarast. Jag satte genast i gång med att försöka hitta ett:

1. Jag surfade in på Poolias hemsida för att registrera mitt CV och söka lite jobb. Det tog minst en timme att fylla i tidigare jobb, utbildning, personligt brev, intressen och gud vet allt. Jag avslutade med ett artigt:
"Jag kan börja jobba idag om det behövs, men bara fram till i mitten på september då jag flyttar tillbaka till London. Och så är jag borta mellan den 18-27 augusti."

Låt oss säga så här: jag skulle bli förvånad om jag ens får ett bekräftelsemail.

2. Sen deltog jag i en novelltävling där man kunde vinna 500 spänn. Efter att ha skrivit novellen (om en ung tjej som har ett hemligt förhållande med sin professor. Nej, dra för guds skull inga slutsatser) och skickat in den, såg jag att de där 500 kronorna var i form av ett presentkort i en bokaffär. Suck. Jag kan väl inte leva på ett presentkort i en månads tid. Än mindre ett på en bokaffär.

3. Nu var jag näst intill desperat. Så jag frågade mamma Kajsa om jag inte kunde få jobba på hennes arbetsplats? Svaret:
- Ja, du kanske kan få jobba i en av våra servicerestauranger, i köket med att skära grönsaker och så. Fast hm...du har ju ingen erfarenhet av köksarbete. Så det går nog inte.

Nej, jag har ingen erfarenhet av att skära grönsaker. Jag måste nog gå en kurs i det på universitetet. Hm...undra om man kan få studiebidrag?

Min första artikel & världens coolaste ställe

2006-08-03T12:10:00.000+02:00

Jahapp, igår var då min lilla artikel i tidningen. Här kan ni läsa online-versionen. Det enda jag är lite besviken för är att mitt superba slut citerades bort. Jag hade avslutat med "...resan har gått som på räls. Eller bör vi kanske säga: som på cykeldäck?". Hm...kanske var det för "vågat".

Så hur var Ibiza? Svar: såå coolt. Det finns liksom inget ord som passar in bättre. Jag, som inte direkt är en klubbtjej, har ändå hittat mitt nya favoritställe i världen. Vi som åkte var jag och Mark, Jonny och Lauren och så Hannah och Drew. Tre par, jag vet. Men jag försöker att inte tänka på att jag förvandlats till en toffel som drar på parsemester. Anyway, vi bodde i Jonnys villa uppe i bergen och det var så fantastiskt att vi stannade där mest hela dagarna. På kvällarna tog vi bilen till Ibiza Stad, där vi gick och åt middag (kl 12 på natten - det är tydligen middagstid på Ibiza) och fortsatte till Pacha eller Space. Mitt favoritställe var Café Mambo, där man kan sitta på stranden och se solen gå ned över havet. När den är helt försvunnen apploderar alla, som någon sorts hyllning till, öhh...livet kanske?

Klubbarna på Ibiza är typ de coolaste i hela världen. Folk trallar runt i 1 cm långa ballerinakjolar (tjejer och killar), rosa hår, änglavingar tatuerade på ryggen...det var inte utan att man kände sig tråkig i kjol och bikinitopp. Vårt största problem var dock inte klädseln utan att vi inte riktigt visste hur man dansar till housemusik. Jag spenderade en halvtimme att diskret kolla in hur de andra gjorde. Sen insåg jag att de inte gjorde något annat än att stå och liksom stampa i takt till musiken, och det klarade jag också. Hoppas jag.

Så, nu är jag alltså kanonbrun inför hemfärden till Sverige. Ska pressa lite idag också för att verkligen gör en entrée när jag kommer hem. Kram på er tills dess - vi ses där hemma!

Vänster: Här spenderade vi dagarna. Höger: det fanns ett fönster i poolen, vilket såklart killarna älskade...

Vänster: Hannah och Drew på Café Mambo. Höger: Lauren och Jonny på Pacha.

Mark och jag efter lite träning på dansgolvet.

Café Mambo i solnedgången.

Jag - karriärsbrud eller golddigger?

2006-07-27T22:57:00.000+02:00

Imorgon drar jag och Mark till Ibiza och festar järnet. Rättare sagt: jag festar järnet. Min petit boyfriend vill ha en "avkopplande tid att återhämta sig". Hallå killen, vi ska till Ibiza liksom!?

Anyway, han har i alla fall ett jobb att återhämta sig från. Själv går jag bara runt och rullar tummarna i hans lägenhet och önskar att jag hade någon vän som inte var från Sverige/Österrike/Italien/andra sidan jordklotet och hemma i sina respektive länder över sommaren. Dvs: jag är ensam i London. Det är sant! Jag har inte en endaste vän i hela London för tillfället. Idag gick jag på bio själv och såg The Breakup. Visserligen var den hur rolig som helst men när man sitter där och gapskrattar - själv - känner man sig ganska så tragisk. Nästa termins mission: skaffa fler engelska vänner.

Men ändå: det positiva med att vara ensam och tragisk är att jag kunnat koncentrera mig på min s.k. frilansbusiness. Igår sålde jag faktiskt en artikel till Aftonbladet Resa. Tro mig, jag säger till den kommer ut, så att ni alla kan pallra er till affären och köpa mitt första publicerade ark. För att fira gick jag och handlade upp pengarna (som jag inte fått än) på Topshop. Sen fick jag dåligt samvete för att min kille bjuder mig till Ibiza för att han tror att jag är fattig student. Tyckte att han kollade konstigt på mina klädkassar men förklarade hastigt att jag skulle lämna tillbaka hälften, typ.
Förhoppningsvis gick han på bluffen.

Tillbaka i London! ...och en sista reseberättelse

2006-07-26T11:35:00.000+02:00

Ja, petite moi är tillbaka. Och lycklig, lyckling. Särskilt över att träffa Mark såklart, som förresten tar med mig till Ibiza på fredag. Ja, jag har världens bästa kille. Men, lite sorgligt var det att lämna Changsha, trots allt. De sista dagarna var som en enda lång fest av luncher, middagar och avskedspresenter. Jag fick så många presenter att halva reskassan gick åt till att betala övervikten på mitt bagage. Bland annat fick jag: flera thé-lådor, en enorm kasse kinesiska delikatesser, väggprydnader, schalar, stora vackra träaskar med sniderier och pengar (tydligen tradition i Kina). Och, det absolut finaste som jag fick av Ms Chen: en hel Kina-servis i porslin.

Jag vet att jag inte bloggat så jättemycket under tiden där borta, och det jag bloggat om har inte handlat så mycket om vad jag egentligen upplevt och lärt mig om Kina. Jag menar, jag har sett mer än maskar i hotellsängen. Men grejen är att det är så himla mycket så jag har inte riktigt vetat var jag skulle börja, än mindre om någon var intresserad av att läsa det. Men, här kommer i alla fall ett enda utdrag för den som orkar läsa. Jag lovar, nästa blogg blir mer lättsam.

Hemlängtan & spottloskor
Första veckan i Kina var förfärlig. Jag drabbades av en sådan fruktansvärd hemlängtan att jag var beredd att göra precis vad som helst för att få komma hem. Låter säkert barnsligt, men ni skulle reagerat likadant, jag lovar. För det var inte bara det att jag längtade hem, utan att allt var så fruktansvärt annorlunda. Ingenting, absolut ingenting var som på något ställe jag varit i hela mitt liv. Jag såg bara en smutsig, äcklig stad med folk som spottade på golvet och inte snackade ett enda ord engelska. Och jag ville bara hem. Men, efter en vecka började jag se bortom det första intrycket, och då började jag också se Kina - på riktigt.

Rik v/s fattig
Det första som slår en besökare är hur enormt tudelat allt är. För det första: Kina är ett land i enorm utveckling. Det är ingen lögn att det är vår nästa stormakt. Landets ekonomi slår dubbelvolter och bara det senaste året har den skjutit i höjden som en raket. Men samtidigt lever större delen av befolkningen fortfarande i fattigdom, sliter på risfälten och utan pengar att låta barnen gå i skola. Changsha var verkligen ett typexempel: vissa delar av staden var rena ghettona med smutsiga, stinkande gator där folk levde på några yen per dag. I andra delar sköt affärskomplexen i höjden och lyxvillorna tornade upp sig. Hunan Broadcasting Group var ett av dessa. Men också här märktes skillnaderna: vissa avdelningar var toppmoderna med träpanelsväggar och high tech-utrustning. Andra, som nyhetsdesken (där jag jobbade) jobbade med sliten utrustning och datorer av typ 80-talsmodell.

Att dejta en kines
En annan stor kontrast är den mellan det ’nya’ och det ’gamla’ Kina. Här snackar vi ett land med världens längsta historia och med traditioner som sträcker sig så långt tillbaka att det är svårt att riktigt fatta. Men när landet nu moderniseras och påverkas av oss västlänningar blir det frontalkrock med det traditionella Kina. Framförallt när det kommer till relationer och familjeliv märks det tydligt. I Kina är det tradition att bo tillsammans med sina eller sin partners föräldrar (många gånger båda) och de har såklart en hel del inflytande på ens val av pojkvän/flickvän. När jag berättade för min kompis Leslie att jag haft några stycken pojkvänner i mitt liv tittade hon avundsjukt på mig: ”- Mina föräldrar skulle aldrig tillåta det. Den kille jag börjar dejta måste vara den jag gifter mig med. Och honom måste mina föräldrar godkänna.” Chou däremot, lever enligt västerländsk standard: ”- Ähh! Om jag ska gifta mig ska det vara av kärlek. Jag dejtar vem jag vill, och hur många jag vill. Det är helt upp till mig vad jag gör”.

Jag - en kändis?
Och även om kineser är otroligt stolta över sitt land och månar om traditioner är de enormt imponerade av västlänningar och vår kultur. Var jag än gick kom det fram folk och frågade en miljon frågor: var kom jag ifrån? Hur ser det ut i mitt land? Hur är det att plugga där? Hur bor jag? Osv osv. Vissa hade aldrig sett en västlänning i hela sitt liv, och än mindre än tjej i min ålder. På något sätt är det lite synd, att de så gärna vill ”bli” som oss. För Kina är fortfarande så…oskyldigt. Här finns inga sexdokusåpor, snabbmatskultur, ätstörningar, alkoholism, kriminalitet (inte lika utbredd i alla fall)…Det är som att man vill säga till dem: ”Ni har det bra som det är!” och ”Försök inte bli som oss, ni vet inte vad ni ger er in på!”.

Att vara eller icke vara - kommunist
Men vissa delar av moderniseringen är såklart jättebra. Kinas kommunistiska politik har öppnats upp enormt och tagit form av en marknadsekonomi som går lysande. Regleringen av media är inte lika hård som förut och överhuvudtaget är det mycket lättare att säga vad man tycker om tänker. Därmed inte sagt att allt är toppen: vi fick till exempel inte sända några som helst nyhetsinslag som var kritiska mot myndigheterna eller som skulle kunna ”skapa oro” (typ taxistrejker, nedläggningar, dispyter). Det konstiga var att nästan alla på mitt jobb var medlemmar i Kommunistpartiet, som ju är de som bestämt det här. I början var jag väldigt kritisk och ifrågasatte (försiktigt – man vill ju inte hamna bakom lås och bom) hur de kunde hylla ett parti som hindrade dem från att göra deras jobb. Men efter tag började jag ändå förstå: det må finnas regleringar och skumma lagar, men i slutändan har vi ändå ett enormt land, med 1,3 miljarder invånare – som på många sätt fungerar exemplariskt. Som Mr Chen påpekade: ”- Ingen politik är fullständig och det är mycket som måste ändras. Men ändå, Kommunistpartiet är det bästa för vårt land”. Och om nästan alla kineser håller med honom, vad är då problemet?

Det här med ”one child policy” är en annan sak jag inte visste vad jag skulle tycka om. Det är alltså förbjudet att ha mer än ett barn. Får man ett till gäller höga böter. Jag frågade Mr Chen vad som händer om man inte kunde betala dem. ”- Då sparkar de dig från jobbet, eller förstör hela ditt hus”. Helt sjukt, kan man tycka. Samtidigt är det absolut nödvändigt att kontrollera befolkningen. Så vad säger man liksom?

Får det vara ett par kycklingfötter?
Hur var det med maten då? Tja, just det området där jag var är känd för sin jättestarka mat. Jag höll på att dö i början, men vande mig ganska snabbt. Men glöm ”vår” kinamat: här snackar vi inte ICA-nudlar och biff i sötsur sås. Nej, det var som sagt helstekt kyckling (med huvud och fötter kvar), skumma röror med grönsaker, kött och kryddor, svampar och stekt kål, kokt sallad, risdeg med kött och grönsaker i och till sist: det obligatoriska riset. Det var egentligen bara till frukost man åt nudlar. Till maten drack man grönt thé. Glöm cola light, de visste inte ens vad det var. Man äter alltid med pinnar och benen är det helt ok att bara spotta ut på bordet eller på golvet.

En katt bland hermeliner
Hur gick man klädd? Killarna på mitt jobb (och jag) hade alltid shorts och T-shirt. Jag kände mig som en riktig lodare bland alla tjejer. De var bara såå vackra! Alltid i söta klänningar, spegelblankt hår och perfekt hy utan en enda gnutta smink. Sen hade de alltid ett litet sidenparaply för att inte riskera att bli solbrända.

Att älska sina kollegor
Det är extremt viktigt på en kinesisk arbetsplats att vara vän med alla. Aldrig, aldrig skulle det hända att man var otrevlig mot en kollega eller sa emot ett förslag som någon annan kommit med. Ok, jag kan tycka att det är viktigt att säga ifrån och kunna diskutera men kineser är så otroligt snälla med varandra att de verkar liksom inte behöva det. Jag frågade Chou om han verkligen aldrig blev irriterad på någon av sina kollegor, men han skakade bara oförstående på huvudet: ”- Jag tycker om alla här!”

En för alla - alla för en
Egentligen är vi inte så olika, men vissa kulturskillnader finns såklart. Typ det kunde gå mig på nerverna att man alltid skulle göra allt tillsammans. Kineser gör verkligen allt i grupp! Första gången jag tog taxi själv in till stan och redaktionen fick reda på det efteråt blev det världens uppståndelse. Hur vågade jag? Tänk om jag inte hittat hem igen? En annan grej är att de är väldigt…kulturella. Det är svårt att förklara men säg till exempel att jag träffade några ungdomar i min ålder. Istället för att snacka klubbar och killar och sånt kastade de sig in i beskrivningar om Kinas kultur, historiska byggnader och museum. Och skulle vi gå ut en kväll var det inte ovanligt att vi hamnade i ett tempel eller någon annan historisk byggnad som de så gärna ville visa mig. Sist men inte minst är kineser så fantastiskt, galet snälla. Jag har aldrig, aldrig i mitt liv blivit så väl omhändertagen. Inte för att västlänningar inte är det, men kineser är något utöver det vanliga.

Tja, jag skulle kunna skriva hur mycket som helst om Kina och kineser, men det här var typ det längsta inlägg jag skrivit och jag vet inte hur många som orkat läsa ända hit. Hoppas att ni haft en fantastisk, varm julimånad. Snart ses vi i Sverige! Kram/Camilla

Bilder på Phoenix, där vi var den sista veckan.

Kinesisk mat är inte att leka med. Vänster: kycklingfötter. Höger: helstekt gris.

Kineser är världens snällaste folk. Och söta ungar har de.

Petite moi på bortamatch - i en lyxsvit

2006-07-22T17:50:00.000+02:00

Vilken natt. Precis när jag stängt ned datorn efter att ha bloggat om masken/tusenfotingen/ålen dök den upp igen! Den kravlade längs golvet och såg allmänt äcklig ut. Jag skickade hysteriska sms till Mark som lugnade mig med att "de kan inte krypa vertikalt - bara horisontellt". Ok, killen kan inte veta mycket om ålar för i samma sekund som jag skulle hoppa ned i sängen dök den upp igen - på min madrass! Jag reagerade blixtsnabbt och mosade den med The Devil Wears Prada-boken.

Fast nu fick det faktiskt vara nog. Ringde receptionen på hotellet som inte förstod ett ord av vad jag sa. Till slut nästan vrålade jag:
"- Come. Room. PLEEEAAASE!!!"
En nervös skara bestående av tre personer dök upp vid min dörr. Jag pekade hysteriskt på ålen, som låg i en blodpöl på sängen, och visade i någon sorts charad hur jag fått syn på den och dessutom TIO andra på golvet. Gruppen bara stod där och stirrade på ålen. En gick till och med fram och petade på den. Äckligt. Själv gick jag och la mig i soffan i receptionen. Aldrig att jag tänkte sova i ål-rummet.

Hur det hela slutade? Tja, jag fick en svit med vardagsrum, sovrum och två badrum på andra våningen - utan extra kostnad. Vad är det man brukar säga? Hellre en svit på taket än ålar i sängen.

En natt i skräck

2006-07-21T19:51:00.000+02:00

Dagens förklaring: ”It is like…atmosphere inside of it”. Mr Chan försöker förklara att det inte är någonting annat än luft inne i den friterade sjögräsbollen.

Jag sitter uppkrupen på min säng i hotellrummet och mår pest. Anledningen är att det för en halvtimme sedan kröp förbi en femton centimeter lång (jag överdriver inte), fet mask/ål/tusenfoting på golvet. För en kvart sedan dök den upp igen, varpå jag kastade mig fram med en tidning för att kol på den. Men den lyckades undkomma och nu sitter jag och mår extremt psykiskt dåligt av det här. Det är så himla vidrigt att veta att ålen bor i mitt rum och att den, när som helst, kan krypa in i min säng och över mig. Ringde Mark och snyftade förtvivlat - han tyckte att jag skulle ringa hotellpersonalen och be att få byta rum men det skulle väl vara lite för Hollywood divabeteende. Dessutom skulle de inte förstå vad jag menade ändå. Jag får helt enkelt vara vaken till dess att jag åker tillbaka till London på måndag.

Så, medan jag försöker blinka sömnen ur ögonen kan jag berätta att jag varit på en liten resa till en stad som heter Phoenix. Vågar tyvärr inte gå över golvet för att hämta digitalkameran så det får vara med kort så länge. Det var i alla fall en upplevelse: en urmysig pyttestad mitt bland höga berg och med vattenkanaler kors och tvärs genom hela stället. På kvällarna tände varenda restaurang sina röda rislampor så att hela staden liksom glimrade.

Ja, det var en vacker tripp. Som bara naggades lite i kanten av att petite moi blev matförgiftad. Plus att jag, som annars har nästintill fläckfri hy, helt plötsligt fått stora röda utslag i ansiktet. Ms Chen menar att det är finnar som orsakas av all stark mat. Av någon anledning tycker hon att det är extremt kul och berättar glatt för alla på kontoret om mina hudbesvär. Ikväll åt vi middag med nyhetschefen och Ms Chen skrattade så att hon fick magknip och flämtade efter luft när hon, igen, drog upp mina finnar.
Jaja, alltid kan man glädja någon.

Annars då? Jag har köpt presenter till alla här i Kina, inför hemresan på måndag. Ms Chen får en necessär och en spegel.
De andra? Varsin flaska svensk Absolut Vodka.

Petite moi på Muren ...och andra historier från Beijing

2006-07-16T12:28:00.000+02:00

Kul: Jag har vunnit en resa till Tour De France i Frankrike! Mamma och Ronald, cykelfreaken, blir de som åker ned för att kolla.

Så. I onsdags tog petite moi och fyra killar från jobbet nattåget till Beijing. Ingen av killarna kunde prata engelska överhuvudtaget, så flera dagar hade gått åt till att diskutera hur jag skulle klara mig själv där borta. Det kan låta konstigt, men kolla här: igår skulle jag köpa en flaska vin och frågar expediten: ”Do you speak English?”. Då börjar hon samt hela personalen att kolla igenom varenda flaska i affären för att se vilken vinsort ”English” är. Alltså: det finns inte en chans i universum att en taxichaufför förstår vad jag menar om jag säger att jag vill åka till "The Forbidden City".

Först skulle jag inte få åka, med tanke på att företaget är ansvariga för mig här i Kina, men efter att jag ljugit (fy Millan!) och sagt att Marks kollega jobbar i Beijing och skulle ta hand om mig hela tiden, släppte de äntligen i väg mig. Men inte utan varenda sevärdhet i Beijing nedprintad med kinesiska tecken. Så varje gång jag skulle någonstans visade jag helt enkelt upp en lapp där det stod: ”Hej, kan du köra mig till xxxxx är du snäll? Tack!”
Snacka om turist.

Anyway, tågresan dit var en upplevelse i sig: hundratals, om inte tusentals, kineser trängde ihop sig i trånga kupéer med tre sovbritsar över varandra med ca ½ meters mellanrum. Efter 15 (!) timmar var vi framme och då fanns ingen tid att spilla: jag stack direkt till Den Förbjudna Staden och Himmelska Fridens Torg. Dagen efter tog jag bussen två timmar till Kinesiska Muren. Här snackar vi imponerande skapelse! ...även om jag just då var mer koncentrerad på att klättra uppför murens miljoner trappsteg. När jag kom ned var jag fullständigt sjöblöt men hoppade raskt på en buss tillbaka för att kolla in Wangfu Jing, Beijings största shoppinggata, samt knalla runt i de gamla hutong-gränderna.

Tredje dagen var det så dags för den ökända Silkesmarknaden där man kan köpa allt från fejkväskor till piratkopierade filmer och tyger. Hade tänkt köpa en väska men eftersom jag har noll koll på hur de riktiga ser ut så blev det istället en falsk dataväska av märket Tods. Nördvarning? Hm, kanske.

Tågresan tillbaka var extremt mycket mer bekväm: kollegorna överraskade mig med egen kupé. Dessutom hade jag fått tag på en engelsk bok så jag kunde läsa The Devil Wears Prada hela vägen tillbaka. Tja, jävulen må ha Prada men jag, jag har en falsk Tods-dataväska. Ha!

Vänster: Mao himself på Himmelska Fridens Torg. Höger: Den Förbjudna Staden gör väl sig sådär på kort…

Vänster: Kinesiska Muren är mäktigare i verkligheten. Höger: ensam är stark – petite moi besteg muren själv.

Vänster: jag på Himmelska Fridens Torg. Höger: ser ni nu att det är kycklingfötter! Blääää!

Buddhist-munkar + sjöblöt sporttop

2006-07-11T17:51:00.000+02:00

Jag har verkligen helt missuppfattat det här med "sommarjobb". Sedan jag som 15-åring (vissa får börja slita tidigt) spenderade halva sommaren med att sortera kläder åt Röda Korset har jag trott att sommarjobb är hårt arbete för att tjäna ihop brödfödan.
Samma sak i Kina? Nicht.
Jag, som är gäst här, ska som sagt inte behöva jobba. Idag till exempel, spenderade jag och Ms Chen halva dagen med att vandra uppför det högsta utsiktsberget i Changsha, och spana ut över stan. Sen skulle vi hitta en restaurang och knallade glatt rakt in i ett Buddhist-tempel. Munkarna stirrade på oss, eller på mig rättare sagt eftersom jag tagit av mig mitt sjöblöta linne och sprang runt i en sporttopp. Så vi tog en taxi ned, gick på restaurang och kollade på skor.

Vidare ska jag få åka till Beijing i några dagar, bo på hotell och kolla in Kinesiska Muren och Den Förbjudna Staden. Visserligen alldeles själv, men ändå. Och när jag kommer tillbaka åker jag och Ms Chen på en fem dagar lång tripp till ett naturreservat och en 1000 år gammal stad här i Hunan. Och allt detta står TV-stationen för! Jag fattar inte. Men glad är jag.

Dialoger på jobbet:
Jag: - Do you have a pen?
Chan: - You looking for Ms Chen?

Jag: - So you like everyone, in the whole world?
Chou: - You ask if I have done my home work?

Svar på inlägg:
John: Jag kan inte få upp fotona. Typiskt... De är ett hot mot kommunismen. Nää skoja bara, det är modemet som ställer till det.. kraaam!
Tina: Hej gumman!!! Saknar dig här borta! Kommer du till Sverige något i sommar? kraaam

En dag i mitt liv som kines

2006-07-09T16:13:00.000+02:00

8.00
Vaknar i hotellsängen och släpar mig upp för att duscha. Glöm första dagens högklackat och skjorta - nu gäller shorts, linne och flipflops. Därefter släpar jag mig vidare till kontoret, en brutalt hög "skyskrapa" fem minuter från hotellet. Alla jag går förbi stirrar på mig. Kanske inte så konstigt när det ser ut som att jag håller på att dö - av värmeslag. Här har ni anledningen till att jag inte rört smink eller hårfön sedan jag kom hit: efter en minut i den här hettan är har varenda sminkprodukt runnit av och håret är lockigare än någonsin.

8.45
Frukost i Hunan TVs matsal. De flesta äter nudlar, eller en sorts friterad brödkaka med kött och grönsaker i. Jag äter två bollar som påminner om kroppkakor, om ni vet vad det är. Ser läskiga ut men är ganska goda.

9.00
Jobbet startar. Det vill säga, jag kutar fram till en av de fyra datorer som har Internet och loggar hysteriskt in på mailen för att se om jag fått några nyheter hemifrån. Men det står ca tio andra på tur så det är inte alltid jag hinner svara.

12.00
Lunch. Ungefär varannan dag kommer det någon ny person in på kontoret som inte mött mig förut, och jag och Ms Chen blir bjudna på lunch. Eller så är Hunans Playboy i krokarna och försöker locka med fina restauranger. Om jag lyckas undkomma går jag och Ms Chen ned till personalmatsalen, en stor, bullrig sak där man får hålla i en stålsak à la sjukhus och så dänger de på en obestämd röra av kokt sallad (det är sant), fläskbitar där ca 90% är fett, galet starka kryddor och så: det obligatoriska riset. Låter äckligt, men är oftast väldigt gott!

14.00
Hälften av journalisterna har lagt sig över sina skrivbord och sover. Jag surfar på nätet eller sitter och snackar. Tycker synd om Ms Chen - stackarn måste ju tolka varenda konversation jag har. Hon, som förklarat att hon "doesn't like to socialize".

18.00
Vi slutar jobba och samma procedur som vid lunchen uppstår. Ibland går jag tillbaka till hotellet och äter i restaurangen. Servitriserna förstår ingen engelska alls. Igår bad jag att få "pay" och de kom med en "pen" till bordet.

20.00
Om jag orkar går jag till gymmet. Där finns två personliga tränare som kommer springande med handdukar och vattenflaskor så fort man kliver in. Här tränar även nyhetschefen. Han pratar engelska som en stenåldersman, dvs han grymtar liksom fram ett ord åt gången. Typ om vi ses på jobbet, då säger han: "FOOD!" (= nu går vi och äter lunch) eller "GYM!" (= ska du till gymmet i dag?). Jag svarar som en stenålderskvinna.

21.00
Jag ligger i sängen och läser den enda engelska bok som gick att hitta i hela Changsha: Jane Eyre. Det ska till att man åker till världens ände för att läsa den boken, kan jag avslöja.

Carro: Tack för det, kul att man kan glädja någon:) Saknar dig! Kram
John: Haha, nej kanske inte. Men hey, en kyckligmage är en kycklingmage. Hur var klassträffen? Ville så himla gärna gå! kraam
Morfar: Läs vad jag skriver om lunchen idag! kraaam
Sussie: Tack gumman, vad gullig du är:) Jag är nog tillbaka i början av augusti. Då måste vi ses! Saknar dig, kraam

En alldeles särskild upplevelse

2006-07-08T09:47:00.000+02:00

Ok. Idag har jag varit med om bland det värsta i mitt liv. Jag skojar inte. Syster Carro, som är känslig för sådana här saker, bör stänga ned webbläsaren.
Jo, vi var ute på en liten tripp till en stad jag inte kommer ihåg namnet på. Men den var typ 400 år gammal. Vi gick runt och tittade på gamla sängar och möbler och brast ut i små ”oh!” hela tiden.
Så var det då dags för lunch.
Vi gick in i ett litet kyffe där det stod tre motorcyklar, en massa bråte och en ammande kvinna. Ja, hon stod upp och ammade medan hon hälsade oss välkomna. Två hundar och några hönor sprang runt i smutsen.
- Det här är byns mest kända restaurang! utbrast Ms Chen.
Ok? En restaurang utan bord? Anyway, jag är absolut inte den som är den och är jag dessutom hungrig duger vad som helst. Till och med att äta vid det lilla dockbord som trollades fram gick alldeles utmärkt. Jag, som är typ metern längre än kineserna fick sitta i en konstig ställning där jag liksom vek benen under dockstolen.

I alla fall.
Vi hade det trevligt. Maten kom in: kycklinggryta och ris. Hundarna satt nu under bordet och sniffade på mina ben. Jag langade glatt upp en slev kycklinggryta på tallriken.
Och stirrade rakt ned på ett par kycklingfötter.
Jo. Det är sant. De var bleka och vita och…kycklingfötter!!!
Bläää!
- You don't like?! utbrast Ms Chen och skrattade.
Min förskräckta min måste visat rätt tydligt att jag inte gjorde det, så hon tog bort dem från min tallrik. Så greppade hon sleven för att lägga upp en ny portion till mig.
…och slevade upp en kycklingmage! Blek och dallrig och med tarmarna liksom virade runt varandra i ett knyte.
Jag? Jag skrek rakt ut.
Chauffören skrattade bara. Och slängde magen rakt ned på golvet en bit ifrån oss, till hundarna att smaska på. Just då kom ett nytt gäng turister in i ”restaurangen”. De stannade upp och tittade på magen som låg på golvet. En liten unge pekade på den. En gammal man petade försiktigt på den med sin käpp.
Sen åkte vi hem.

Carro: Tack för komplimangen, även om jag inte förstår hur min kära syster kan skratta åt att jag svimmar! :) Saknar dig massor, kraaaam
Magnus: Är det festival i Sundsvall nu? Kraam

En klen västlänning - jag?

2006-07-07T14:21:00.000+02:00

Idag öppnade sig Kinas himmel och det fullständigt vräkte ned regn. Jag och Ms Chen åkte hem till hennes superhippa lägenhet och såg två DVD-filmer på den största flat screen jag någonsin sett i mitt liv. Jag kallar henne fortfarande Ms Chen för pinsamt nog vet jag inte vad hon heter i förnamn. Hon har sagt det flera gånger men jag har glömt. Alla heter ju typ Cheng och Ching och Chou.

Annars då? Jag har lärt mig tre nya kinesiska ord, ätit tre kinesiska pannkakor och känner mig allmänt...kinesisk. Skulle egentligen åkt iväg på en fem dagar resa ut på landsbygden, på ett reportage om fattiga ungdomar som inte har råd att gå i skolan. Meningen är att TV-kanalen ska samla in pengar till dem, så att de kan få gå i skolan. Men istället ska jag och Ms Chen få åka på utflykt till ett ställe jag inte vet vad det heter men som tydligen är väldigt vackert. Jag, som är gäst här, ska ju inte behöva jobba!

Fast egentligen är jag lättad. Det är så fruktansvärt varmt här så man orkar inte vara utomhus i mer än någon timme åt gången. Fem dagar hade nog varit slutet för mig här. Kanske förstår kineserna det också. I början när jag kom, ovan vid 40 graders värme, råkade jag nämligen svimma på gatan. Eller svimma och svimma, jag föll ihop på marken men reste mig genast och bad om ursäkt. Men skadan var redan skedd: nu är jag säkert känd som den bleka, klena västlänningen.

Mark: I miss you so much... Am hugging Freckle all the time but wish it was you instead. Can't wait to see you. I love you, xxx
Emma H: Tack för ditt meddelande gumman! Tänker på dig och önskar att jag kunde vara hemma när den lille gör sitt inträde i världen, men kanske hinner jag?! Ta hand om dig, Johnny och Lillen. Massa kramar!
Mamma och Ronald: Följer er färd minutiöst. Saknar er massor men nu är det inte lång tid kvar tills vi ses! Var försiktiga, kraaaam
Jeune et Con: Hahaha. Not! Det var inte roligt - det var en förolämpning mot resultatet av BBC framtida problem bla bla bla... :) Ta hand om dig, kraam
Peter: Vad kul att du skriver! Hoppas allt är bra med dig?! Vi måste ses i augusti och göra stan osäker:) Saknar dig, kraaaam
Lotta: Gumman, grattis!!! Hoppas att ni får det jättekul ikväll. Önskar mer än allt annat att jag kunde fira med er. Men vi får fira dig igen när jag kommer hem! Miljoner kramar

En bästis fyller år …och gifta kineser på vift

2006-07-06T16:56:00.000+02:00

Idag fyller min älskade, älskade vän Lotta 23 år!
Lotta, som är en av mina absolut bästa vänner och hon som ler så sött överst i Mina Vänner-listan (tyvärr pallar inte mitt modem att ladda upp bilder), är nog den jag upplevt mest galna spektakel med i hela mitt liv. Sedan den första skoltrötta dagen i Danderyds gymnasium, vidare till första partyresan på Gran Canaria, till Teneriffa, Nice, St Tropez, London…från bottenlös hjärtesorg, tröstande filmkvällar, galna Café Opera-nätter och Tegel-efterfester, till fikor och timslånga telefonsamtal…allt har jag upplevt med henne. Och idag fyller hon 23! Så här och nu, med hela Bloggens besökare bakom mig, vill jag utbringa ett fyrfalligt leverne för min älskade vän: HIPP HIPP HURRAAAA!!!
Lotta: önskar att jag kunde fira din födelsedag med dig. Hoppas att du, Abbe, Sanna och alla tjejerna har superkul i helgen! Jag saknar dig, och älskar dig ofantligt mycket.

Igår hade jag så min första presentation om BBC. Alla – det var många! – satt i en förväntansfull ring i konferensrummet när jag drog igång. Ms Chen stod bredvid för att tolka hela presentationen medan jag pratade.
Och som jag pratade.
Om BBC, om BBCs olika kanaler, om BBC företagsstruktur, dess framtid, dess problem, dess framtida problem.
När jag började mala om hur BBC skulle kunna lösa de eventuella framtida problemen började folk att skruva på sig.
När jag kom in på vad som skulle kunna bli resultatet av lösningarna på de framtida problemen, ja då satt två stycken till och med och sms:ade!
Jag klandrar dem inte. Min presentation var dötrist. Dessutom en dötrist presentation som tolkades till kinesiska.

Men men, folk var lika entusiastiska för det. När det var dags för frågestund efter presentationen räckte en av nyhetsbossarna upp handen. Frågan löd (i tolkning av Ms Chen):
- Vad är din favoritmat och har du någon pojkvän?

Så mycket för BBCs framtid.

Men lite inverkan gör jag nog på kineserna ändå. I går kom Ms Chen fram och ryckte mig i armen:
- Camilla, igår bestämde jag mig. Jag ska flytta till London för att plugga! Jag säger upp mig. Åker om ett år.
- Men Ms Chen! Du är ju gift sedan tio år!
- Jaja. Men kan du hjälpa mig tror du?

Svar på inlägg:
Hanne: Tack för ditt underbara meddelande! Bara du, bara du. Saknar dig massor och hoppas att du har det jättebra! Kraaam
Magnus: Heeej på dig! Hur är allt där hemma i Sverige?! Kraam
Morfar: Vad härligt det var att prata med dig idag! Och tack för ”editeringen” av min amatörartikel. Saknar dig! kraaaam

Min blogg = ett hot mot kommunismen?

2006-07-04T17:07:00.000+02:00

Kommunistpartiet spärrar alla bloggar då de kan vara kritiska mot myndigheterna så jag kan tyvärr inte gå in på min egen blogg, däremot uppdatera den. Typiskt. Men skriv inlägg ändå för de skickas till min e-mail! Sedan kan jag svara er direkt i bloggen istället.

Kraaaaam på er alla!!!